Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
röster. Bågar och pilar togos iram, vapnen
gjordes redo, och då sjön var lugn, stack Kväll årorna
i bottnen, de övrige roddarna gjorde likaså; det
hela tillgick så tyst som vid ett sikfiske. Alla
väntade att dimman för ett ögonblick skulle
skingras.
Man hade väntat en halv timme i den starkaste
spänning. iHanka bad till giudarna. Orvo såg
lugn ut, men två röda fläckar, som runnit upp på
hans kinder, visade, att han ej var det.
Plötsligt kom en vindkåre, rev sönder dimman,
och till allas överraskning sågo karelarna två
stora båtar på grund, den ena ett stenkast från
den andra. Innan någon hann säga ett ord, sträckte
ett regn av pilar den första båtens roddare ned i
båtbottnen.
— Rörik, ropade Kväll med sin
’stentors-stämma, ryck upp mot den andra båten. Det
skedde. De värnlösa roddarna, få till antalet,
kunde icke göra något motstånd. Men en pil
från detta båtlag borrade sig in i Röriks hals, och
med utsträckta armar föll den stumme rosslande
i vågorna och försvann. Ett par sårade trälar
och en död krigare, det var Orvos hela förlust.
— Jag vill se min ovän Sune Haraldson död,
sade Hanka.
Man rodde fram till båtarna och lade till vid
långsidan. Och medan Hanka med grym
tillfredsställelse såg huru hans motståndare med
blodigt ansikte låg på båtens botten, ställde sig Kväll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
