Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oro över allt detta. Han ensam bland en
oöverskådlig följd av Merikoskis hövdingar saknade
sångens gåva. Det var nästan som en skymf mot
honom och en olycka för stammen, om det engång
komme ut att han levde på andras sånger. Han
hade bett alla gudar och helgon han kände om
sångens gåva, till alla hade han offrat guld, silver
och stål, men hittills förgäves. Nu var han
kommen till konung Eriks ättehög för att bedja till
Hallbjörn Torlefsons ande. I snart hundrade år
hade hans och de andre fållnes andar om vårnatten
ridit kring ättehögen, kanske skulle de göra det
även nu, och Hallbjörn skulle kanske mot
offergåvor skänka honom den så djupt saknade
sån-gargåvan, denna gåva som skalden nu knappast
behövde, där han ginge i varägernas höga
himmel. Länge bad Urho, bad sakta, men ivrigt
och ödmjukt till andarna, framförde till dem alla
de skäl, varför det vore för honom så viktigt att
äga gudarnas gåva, den att sia och sjunga.
Omsider, just innan dagen började att bräcka,
somnade han och hade en förunderlig dröm. Han
tyckte, att högen öppnade sig, att konung Erik
och hans män redo ut ur den i ett långt präktigt
tåg och att de i allt snabbare kretsar begynte
röra sig kring gravhögen. Plötsligt stannade
alla, oah en skön man, klädd i en härlig dräkt i
blått och silver, kofn ledande tvenne fagra mör
vid handen upp till Urho, där han låg på graven.
Mörna voro klädda i tyg, så tunt att deras rosiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
