Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stockholm i början af 1500-talet af Otto Sjögren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sen I spåren af det utländska herradömet», utropade Gustaf och fick gensvar i
mängdens förtrytsamma skri, hvarefter kropparne genast nedtogos och begrofvos.
Efter hand upprättades tre läger, med hvilka Stockholm skulle inneslutas,
lluf-vudlägret sökte man i början förlägga norrut i stadens omedelbara närhet på
Brunke-berg. Men bondehären var illa öfvad och än sämre utrustad för belägringskrig; den
led därför genom de belägrades upprepade utfall så stora förluster, att detta läger
måste dragas tillbaka till Järfva och sedan ända till Rotebro. Västerut förlädes ett
läger på Lofön vid »ladugården» Glya, senare benämdt Torfvesund, där halftannat
århundrade därefter Drottningholms slott reste sig. Befälet fördes här af den tappre
Peder Fredag. På södra fastlandet upprättades ett tredje läger vid Sätra.
Bland lägrens befälhafvare utmärkte sig mest Peder Fredag, och honom ville
därför slottsknektarne hälst komma åt. Ett gynnsamt tillfälle därtill erbjöd sig vid
jultiden, då en stor del af belägringsfolket hemförlofvats. På själfva julaftonen drogo
1,500 man af slottsbesättningen i 40 stora skärbåtar ut till Lofön för att »dricka Peder
Fredags juletunna». Han hade endast 400 man hos sig, men räddade sig den gången
med list. lian utställde 16 karlar, försedda med jägarhorn, här och där bland bärgen
samt lät dem vid fiendens annalkande blåsa af hjärtans grund. De redan landstigna
danskarne trodde då, att en väldig styrka var i antågande till de angripnas
förstärkning; de blefvo i följd däraf förvirrade och kommo i oordning. Då gjorde Peder
Fredag med sina 400 man ett käckt angrepp och tillfogade dem ett stort nederlag.
Belägringshären återuppsattes i början af det följande året och tillöktes med det
folk, som blef ledigt efter eröfringen af slott och fästen i den omgifvande landsorten.
Men Stockholm kunde ändå ej fullt inneslutas, så länge man ej hade någon flotta, som
kunde förhindra tillförsel från sjösidan; man hade nämligen ej till hands annat —
klagade Gustaf i en senare tid — än »en hop skärjebåtar och annat prackeri, därmed
hvarken tröst eller hjälp var». Gång på gång lyckades det sålunda Norrby att på
sina skepp föra lifsmedel och förstärkningsmanskap till Stockholm. Bättre utsikter
fingo emellertid de belägrande, sedan en undsättningsflotta af 10 skepp under befäl af
Staffan Sasse anländt från Ltibeck; därjämte fick äfven den svenska sjömakten ett
värdefullt tillskott från Finland under ledning af den käcke och oförtrutne Erik Fleming.
Verkan däraf röjde sig, då Norrbys blodtörstige underbefälhafvare, junker Thomas», stadd
på väg till Stockholm, blef utanför Furusund slagen och själf tillfångatagen.
Skonsamhet hade han aldrig visat, och den visades nu ej mot honom häller. Han fördes
till Tynnelsö och blef där hängd — till sin stora förtrytelse i ett bastrep, ty han
menade sig hafva väl förtjänt att hängas i ett rep af hampa. Liibeckarne visade sig
emellertid vara opålitliga bundsförvandter, som hälst sökte komma åt stridsföremålet för
sin egen räkning. De sökte draga ut på tiden och gåfvo belägrarne ett lamt
understöd, under det de i hemlighet underhandlade med de belägrade.
Stockholms besättning torde, då den var som störst, hafva uppgått till 2,500
man, men sammansmälte hastigt, då staden trängre inneslöts och ingen undsättning
fanns att erhålla; den utgjordes till öfvervägande del af tyska legoknekter, bland
hvilka en holsteinsk fänika särskildt utmärkte sig. Söderut höllo stadens borgare
under vintern en vak öppen innanför slagbommen; en annan vak hölls af holsteinarne
öppen från Söderport till motsatta, södra stranden. Längs stranden från Söderport till
Gråmunkeholmen voro till befästning uppsatta två rader spetsade pålar, af det slag,
som man benämt »spanska ryttare». Tre »riödfänikor» höllo ständig vakt, en på slottet,
en på Stortorget, en på Järntorget. För öfrigt var besättningen fördelad i olika poster
på fästningsverken. I det höga slottstornet Kärnan voro ständigt förlagda 200
knektar, hvilka där äfven sofvo om nätterna samt endast för sina lifsmedelsuppköps skull
stodo i beröring med stadens borgare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
