Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - C. J. L. Almqvist såsom nyromantiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kompositioner öfver omätliga penningesummor, intrasslade
arfsfrågor, ändlösa intriger, bedrägerier och mordförsök,
påminna alltför starkt om en Victor Hugos eller Alexander
Dumas’ minst lyckade alster. Erfarenheten lärer för
öfrigt, att det hejdlösa mångskrifveriet förr eller senare
förslappar äfven den största stilistiska förmåga.
På åtskilliga ställen i Törnr. Bok märker man att
dess förf. ingalunda var oberörd af reaktionen i fosterländsk
anda; Lings Asar kallar han “den största svenska poetiska
tankes enfant perdu“; å andra sidan passar han likväl
också på att ge en snärt åt de
“afzeliskt-geyer-arvidson-drakoniska visorna — — det är någonting bismakigt och allt
för karakteristiskt i de der, som jag icke tål: det är
individuelt som f-n sjelf.“
Almqvists karakter såsom menniska var en trogen
motbild af hans skaldelynne. Och det måste så vara. Han har
uppleft sina dikter; de ha derför fått den prägel af con
amore, som han sjelf någon gång påpekat. Hans lif var
ett nyromantiskt poem, skiftande i form, bristande i
innehåll; idliga motsägelser, ständiga omkastningar. I dag
i Konungens Kansli, i morgon i Vermlands urskogar.
“Jag öfvergaf hela det konventionella lifvet — säger han
sjelf derom — och nedsatte mig i en landsort, alls icke
som herre, utan på ett ganska reelt åkerbrukarvis utförande
arbetet med egna händer.“ Dessutom försökte han sig ju,
för omvexlings skull, i Skolans, Kyrkans och Karol.
Universitetets tjenst; i sistnämda afseendet med en disputation
öfver Rabelais, denne “gigas sui generis immanis“, denne
"artis ridendi sui temporis pater", såsom han här benämde
den store ironikern. “Je m’en vais chercher un grand
Peutêtre!“ kunde Almqvist haft skäl att tänka, då han
slutligen, efter att ha i grund förstört sin medborgerliga
existens, en stormig natt lemnade fädernekusten. Hvad
han än fann på främmande jord, sinnesfriden fann han
väl svårligen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
