Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Önnemo by - 7. Bruntes vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stånkar och blåser ut rök. Men jag vet nu, att det inte är
farligt. Det där stora, underliga djuret, som flåsar så
hemskt, kan aldrig springa åt sidan, det måste hållas
emellan sina två gärdsgårdar, det har jag märkt.»
»Ja, det är så», sade Blända. »För resten vet jag
inte riktigt, om det är ett djur. Det är något så underligt
med det. I alla fall är det bra att inte vara rädd för det.»
Blända föreföll så snäll och förståndig på alla sätt,
tyckte Brunte. Han trodde säkert, att han skulle komma
att tycka om henne. Och då de nu hade betat sig mätta,
lade han helt vänskapligt sin nos över hennes hals. Och
så stodo de båda nya kamraterna en lång stund.
Brunte och Blända i arbete.
Följande morgon kom Gustav tidigt till hagen och
hämtade båda hästarna.
»Nu ska det nog bli plöjning av», sade Blända. »De
brukar börja med det så här års.»
Och det blev mycket riktigt plöjning. Brunte och
Blända spändes båda för den nya plogen, och Anders
Svensson körde dem själv.
När de först skulle till att ta riktigt i, sneglade Brunte
lite misstänksamt på Blända. Han hade en gång gått
i sele med en häst, som var så lat, att han aldrig tog
i ordentligt, utan lät kamraten dra nästan ensam. Det
hjälpte inte, att Brunte bet till honom rätt ordentligt ibland
i halsen. Månne Blända skulle visa sig vara av den sorten?
Nej då, det märktes strax, att Blända inte var sådan.
Hon högg i av alla krafter och drog, så mycket hon orkade.
»Hon blir en god kamrat», tänkte Brunte belåten.
Och så högg han i av alla krafter, han med.
»Ser du, Gustav, så bra de går i par!» ropade Anders
Svensson till sin son, som höll på att plöja med oxarna
ett stycke längre bort på gärdet.
»Ja, det där blir riktigt bra, det», sade Gustav gillande.
»De är präktiga djur båda två, och därför trivs de gott ihop.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
