Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Vår - 67. Fru Vide - 68. Den första lärkan - 69. Far berättar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men vårsolen lyser och skiner så klar,
hon gör sig så rar:
»Fru Vide, fru Vide, ack, skicka då ut
en knopp till sluti»
Och varm blir fru Vide om hjärtat till sist,
hon rodnar å kvist:
»Nå ja, jag skickar väl ut en knopp,
men i ull jag klär den från tå och till topp.»
68. Den första lärkan.
Viddeviddevitt — nu kommer våren,
viddeviddevitt — nu är hon här.
Viddeviddevitt — hör första lärkan,
viddeviddevitt — som budskap bäri
»Viddeviddevitt — jag rest med vinden,
viddeviddevitt — hit hem till nord.
Viddeviddevitt — rätt lång var färden,
viddeviddevitt — nu är den gjord 1
Viddeviddevitt — nu grönska tegar,
viddeviddevitt — nu bräka lamm.
Viddeviddevitt — vad kräk och krypfän,
viddeviddevitt — som kravla fram!
Viddeviddevitt — vad glans kring jorden!
Viddeviddevitt — vad ljus från höjd!
Viddeviddevitt — all världen jublar,
viddeviddevitt — av hjärtefröjd!»
69. Far berättar.
Det var en riktigt ruskig afton. Man hade en lång tid
haft sol och ljumma vindar, men plötsligt hade vintern
kommit tillbaka på en titt. Nu tjöt blåsten, och snön yrde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
