Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Vår - 76. Potatis-sättning - 77. I blomningstiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Han gjorde allt nytta, den där Alströmer», sade Sven
eftertänksamt.
»Ja, det är säkert det», sade gamlamor.
77. I blomningstiden.
1.
Hela vintern hade de gamla, knotiga äppleträden och
de resliga körsbärs-träden stått med kala, svarta grenar.
Men innan de på hösten tappat sina löv, hade de dock
sörjt för framtiden. De hade drivit fram knopparna för
nästa vår, både blomknoppar och bladknoppar. Och alla
voro täckta med bruna, blanka fjäll till skydd mot kylan.
Men så hade vårsolen kommit och lyst på stammar
och grenar. Då steg saven i träden. Från rötterna steg
den upp till alla grenar och kvistar. Allra starkast
strömmade den till de små blomknopparna. De hade mest
brått med att få komma ut i världen och begynna sitt
unga liv. De hade verkligen så brått, så de kunde begära
att få sin mat först. Bladknopparna kunde gärna vänta
så länge.
Och under några härliga, soliga dagar växte sig
knopparna allt större och större. De bruna fjällen, som skyddade
dem, blevo allt fetare och blankare.
»Månntro man inte snart skulle kunna våga sig ut?»
började knopparna undra. »Det känns ju så varmt och
skönt. Månntro man inte skulle kunna puffa åt sidan
de där tjocka fjällen och kasta en blick ut i den stora,
vackra världen? Tänk, att få se solen! Det måtte vara
något, det!»
Men så en dag kommer vinterkylan tillbaka. Tjocka
moln segla upp på himmeln och skymma undan solen.
Och efter en stund börja de stora molnen släppa ut massor
av vita flingor.
Jo, nu är det allt skönt att sitta skyddad av de mörka,
bruna fjällen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
