Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Ur faster Hennys visbok - 91. Under lindarnas sus - 92. Tuppen och solen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Utanför bland blomstrens rad
gick en liten tös och sad’:
»Ack, om ni visste blott, vad jag är trött, trött, trötti»
Alla blommorna de små
börja nicka, spörja så:
»Kära barn, vad har då tröttat dig så svårt, svårt, svårt?»
»Jo, jag krattat hela dan,
krattat båd’ allén och plan,
och så har jag tuggat bröd, som var så hårt, hårt, hårt.»
Alla blommorna i rad
skaka på de gröna blad:
»Kära barn, var inte ledsen du för det, det, detl
Ty utav det hårda bröd
blir din kind så frisk och röd
och av arbete också, som du väl vet, vet, vet.
Men kom hit och lägg dig ned
i det gröna gräsets fred,
så ska för dig vi sjunga nu en sång, sång, sång.
Vallmoblomman nickar »vyss»,
rosen sänder dig en kyss,
och blåklockorna, de ringa: »Dinge, dång, dång, dång!»
92. Tuppen och solen.
Tuppen, han satt på taket och gol.
Upp rann i öster den klara sol.
»Nå», sade tuppen, »se där är du!
Du hörde väl just mitt kukeliku?
Se ni, små hönor, hon kommer strax,
vet så väl, att det nu är så dags.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
