Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Sommar - 111. Midsommarafton - 112. O Gud, du vare lovad!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skimmer över sig. Och i alla tändes där ett uttryck av
samma stilla drömmeri, som tonar från klockarens stråke.
»Jag hör», säger kyrkoherden till sin hustru, som just
nu kommer ut på verandan, »jag hör, att klockaren på
sin fiol spelar detsamma, som jag ämnar säga i morgon
i min högmässopredikan. »Gud är god», spelar han, »Gud
unnar oss glädjen. Han unnar oss mer än glädje. Allt
vad fagert och ljust vi drömt vill han en gång göra till
verklighet. Ja, Gud är god, och vårt liv är skönt och rikt,
blott vi förstå att lyssna till dess innersta ton.»
112. O Gud, du vare lovad!
O Gud, du vare lovad,
som tände fästets klara sol,
som lyser blid och vacker
i år liksom i fjol.
Hon glad emot all världen ler
och glädje åt all världen ger.
O Gud, du vare lovad,
som tände fästets vackra sol!
När luften synes mulen,
och sorgsna äro vi,
när som vår själ är kulen,
och glädjen tycks förbi,
om fram då bryter sol så klar,
strax glömma vi, vad sorgligt var.
vi glömma moln och mörker,
och jubel oss betar.
O Gud, din värld är fager!
Vad tusen under där!
Men bäst av allt du gav oss
den vackra solen är.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
