Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Vårdagar - 48. Gustavs planer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ja, jag får väl det», sade fader Anders. »Jag får
väl ta en dräng till.»
Han lät så trött på rösten, när han sade det. Och
Gustav förstod gott, vad han tänkte. Det var alls inte
det samma att ha en dräng. Vad var det för glädje att
gå och tala med en dräng om, huru man tänkte ställa med
det och med det? En dräng, som kanske tänkte flytta
nästa år!
Den kvällen låg Gustav länge vaken. Han kunde inte
påminna sig, att det någonsin hänt honom förr att inte
strax somna, då han kommit i säng. Men nu var det så
många tankar, som kommo för honom. Var det inte ändå
synd om far att gå ifrån honom, att låta honom gå där utan
någon son vid sin sida? När Sven om några år vore
uppvuxen, vem kunde veta, om inte han gjorde som äldsta
bror och gav sig ut i världen, just som han kunde börja
göra riktig nytta för sig. Och när flickorna växt upp,
kanske de också skulle vilja ut. Eller kanske bleve de
gifta och finge nya hem. Och Lill-Olle, han kunde väl
ock göra, som bröderna gjort.
Och så skulle far och mor gå där allena och sträva
— sträva för att få gården riktigt bra åt barnen. Men
barnen voro ute i världen och strävade bara för sitt eget
väl och för sina egna nöjen. Och de gamla skulle längta
efter barnen och tala om dem om kvällarna, när de sutto
samman, och bli både glada och tårögda, när de ibland
finge ett brev från dem.
Dagen därpå, medan Anders Svensson var inne i
staden, gick Gustav ute på en avsides liggande åkerlycka
och harvade. Och medan han gick där och körde harven
och lät Brunte vända den ena gången efter den andra,
välvde han alltjämt samma tankar i huvudet.
Det vore ändå bra otacksamt att överge far. Och
för resten — nu kände han riktigt, hur han var fäst vid
Sörgården. Det var nog sant, det som farbror Petter sagt:
att när man haft sitt hem på Sörgården, så kunde man resa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
