Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
centaurerna utan saknad gå i kloster!" — varpå han avlägger
löftet.
Nu är det ju egentligen en smaksak, om man finner den
europeiska kulturkvinnan antipatisk och föredrar
österländskan eller den forntida assyriskan med den vackra låga pannan,
som icke gömmer några tankar. I ett fall kan dock denna smak
möjligen medföra en olägenhet: den skald, som ur sin skildring
av livet alldeles utelämnar den individuellt utvecklade
nutidskvinnan, kan aldrig bli sin samtids diktare på samma sätt som
Ibsen, Björnson och Lie blivit det. En stor del av dessa
skalders styrka ligger just däri, att de så ingående studerat den
moderna kvinnan. De ha tydligen haft klart för sig att, vare
sig hon är antipatisk eller sympatisk, i alla händelser bidrager
hon i hög grad till tidens fysionomi — ja är en makt i tiden.
Det är för övrigt en egendomlighet hos de allra flesta av
nyare svenska manliga författare, såväl realismens som
romantikens, att de icke fått något fast grepp på nutidskvinnans
skiftande väsen och därför icke heller ha kunnat skapa några
kvinnliga gestalter, som leva på samma sätt som de norska
skaldernas hjältinnor, framför allt Ibsens och Lies. De flesta
kvinnor svenskarna skildra, äro blott ett stycke fägring, en
situation, ett moment i mannens liv; sådana karaktärsdrag,
som betingas å ena sidan av tidsutvecklingen, å den andra av
den andliga individualiteten, saknas nästan alldeles, och därför
blir det ingen bild, som etsar sig fast i läsarens sinne. Den
svenska kvinnan från de sista decennierna har blivit tecknad
nästan endast av de kvinnliga författarna och även av dem
fragmentariskt och osäkert eller alltför torrt, som av fru
Leffler. Och om vi tänka speciellt på 90-talets svenska kvinna, var
lever hon? Icke på scenen och icke i romanen. Icke är väl
heller "Gurli" en representant, som vi kunna godkänna, och
fröken Saga i "Lejonets unge" är verkligen allt för mycket ett
"framtidens" barn.
En litteratur, som är så populär som den romantiska, har
naturligtvis ett stort inflytande, och som dess inverkan i hög
grad förstärkts av fröken Ellen Keys uppträdande i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>