- Project Runeberg -  Anne på Grönkulla /
80

(1909) [MARC] [MARC] Author: Lucy Maud Montgomery Translator: Karin Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Annes ursäkt.
rörde sig Mattliew i en trång och skarpt begränsad bana
mellan köket och den lilla kammare på andra sidan förstugan,
där han sov. Någon enstaka gång vågade han sig motvilligt
in i vardagsrummet eller självaste förmaket, när pastorn kom
och drack te. Men han hade aldrig varit i övre våningen av
sitt eget hus sedan den vår, då han hjälpte Marilla att tapet-
sera gästrummet, och det var nu fyra år sedan.
Han tassade försiktigt genom den övre förstugan och
stod i flera minuter utanför dörren till östra gavelrummet, in-
nan han fattade mod nog för att knacka därpå med knogarna
och sedan öppna dörren för att titta in.
Anne satt på den gula stolen framme vid fönstret och
tittade melankoliskt ut i trädgården. Hon såg mycket liten
och olycklig ut, och Matthew kände ett stygn i sitt hjärta.
Han stängde sakta dörren och gick på tå bort till henne.
— Anne, viskade han, liksom rädd för att någon skulle
höra honom, hur har du det, min stumpa?
Anne smålog matt.
-• Åhjo, rätt bra. Jag låtsar rätt mycket, och då får
man alltid tiden att gå bättre. Det är förstås bra nog ensamt.
Men det är väl så gott att jag vänjer mig vfd det i tid.
Anne log åter ett bleklagt löje vid tanken på de långa
är av inspärrning i ensamcell, som förestod henne.
Matthew erinrade sig, att vad han hade att säga, måste
sägas utan dröjsmål, för den händelse Marilla skulle återvända
från korna oväntat tidigt.
— Hör du, lilla stumpan, tycker du inte det vore så gott
att du gjorde det, så att det väl vore över? viskade han. — Du
blir ändå tvungen att göra det, Anne, för Marilla vet vad hon
vill, må du tro, hon ändrar sig aldrig, när hon sagt någon-
ting . .. Gör undan det, du, så är det gjort.
— Menar ni be fru Lynde om ursäkt?
— Jaha — be om ursäkt, det är just rätta ordet, sade
80

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:30:57 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/annepagran/0086.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free