- Project Runeberg -  På besök hos de anspråkslöse : bonden och grönköpingsbon gästa huvudstaden /
68

(1921) [MARC] Author: J. L. Saxon
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XX. »Pappersskogen»

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skuggan på orätt sida. Det är inte stadsbor så noga med,
och man kan vara hur högt bildad som helst utan att
begripa det. Men jag minns huru vår värd skrattade åt
mig, när jag i min lantliga oskuld undrade på vad torr
punsch ville säga. Det är i staden alldeles nödvändigt, om
man inte vill bli ansedd som bonde — något som är
förfärligt — att ha reda på från vilket tidevarv den eller
den möbeln är, att falla i extas över vissa tavlor och
att anse vissa böcker som något alldeles utomordentligt.
Men däremot kan man anses högt bildad utan att veta
något om stjärnhimlen, om vindarnes lagar, om
jordarternas kemiska sammansättning, om växtlivets under, om
djurens psykologi och annat av det eviga, det oföränderliga,
det stora — det som lär mig känna Gud, skulle jag vilja
säga, om det ej vore i staden, där man inte har något
behov av honom. Man behöver där ej frukta honom, ty man
har polis och gatubelysning, som ge en den önskvärda
tryggheten; och man lever i nuet, vadan man ej behöver
sträcka tanken upp till oändlighetens vidder. . . . Ni nöja
er med den målade pappersskogen i stället för de levande
träden. Ni veta ingenting om rymdens sångarskara, om
fåglarne; ni kunna ej skilja på talgoxens kvitter och
bofinkens sång, och det är ingen skam. Men tänk, om man
inte skulle ha reda på, huru den eller den sångaren eller
sångerskan sjunger. Jag var på operan härom dagen, och
jag formligen äcklades åt onaturen. En jätte med
isterbuk spelade yngling; den unga flickans roll utfördes av ett
fruntimmer, som befann sig på skuggsidan av de fyrtio.
Man kunde inte höra ett ord av vad de sade; de flåsade
och skreko emellanåt så, att jag föll i skratt både över de
agerande och dem, som njöto av att höra och se på. Det
imponerade inte på min okultur, att det var en högst
berömd opera och att partierna sjungits in för hrr X., Y.
och Z. Nej, jag satt och längtade från det målade
papperet och ’konst’-sången ut till den riktiga skogen och
till de sångare, som lärt sin konst hos Den Store
Mästaren».

Fabrikören reste sig och gav Johan Larsson ett
handslag.

»Det där var som talat ur mitt hjärta. Tack skall ni ha!»

Ingen tycktes ha lust att bemöta Johan Larsson, vare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 05:26:51 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ansprak/0070.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free