Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
demoner, flydde han »till skogs». Ett stycke utanför Upsala — stället
upp-gifves olika — upphans han af sin förre lärare, Dionysius Beurreus, nu
en 60 års gammal man, som vid underrättelsen om hvad som skett skyndat
efter honom för att genom sitt inflytande söka lugna honom och återföra
honom till förstånd. Men detta försök att hejda den vansinnige konungen
kom att stå honom dyrt. Då Dionysius, såsom det berättas, bad om nåd för
de fängslade herrarne, skall konungen hafva stuckit efter honom med sitt
spjut och, då hugget ej träffade, med de orden »späker mig den skälmen!»
befal t de åtföljande drabanterne att nedhugga den oskyldige, en befallning
som genast åtlyddes.
Sedan detta nya mord föröfvats, eller kort förut, har Erik gifvit
befallning om, att af de återstående fångarne alla skulle dödas med undantag af »herr
Sten». Den, som skulle tillse att ordern verkstäldes, var Per Gadd, »riksens
profoss». Han kallade en rote knektar upp i en af slottets salar, meddelade
dem att fångarne blifvit dömda till döden, men att konungen för deras
anhöriges skull befalt, att de skulle hemligen aflifvas, och uppmanade dem att
dervid vara honom behjelpliga. Knektarne, som sannolikt voro berusade af
starka drycker, läto sig öfvertalas och skredo derpå under Per Gadds anförande
vid aftonens inbrott till det blodiga verket. Först
gälde det den af konungen nyss mördades fader,
grefve Svante Sture. Denifö jmde i följd af Eriks
besök räknat på, att all fara vore förbi, men fann
af den inträngande skarans åtbörder och ord, att
132,133.’Göran Persons sigill. hans förhoppningar voro svikna, och begärde då att
åtminstone få skrifta sig före sin död. Då detta
nekades, befalde han sin själ i Guds hand, och dråpet verkstäldes.
Derefter hemsöktes Erik Sture, Ivar Ivarsson och Abraham* Gustafsson,
hvilka alla dödades, de båda först nämda dock först efter en hård strid med
sina mördare. Härmed slutade mordgemingarna: i följd af ovissheten om.
hvilken konungen menat med den »herr Sten» som skulle skonas, fingo
nämligen de återstående fångarne, Sten Axelsson och Sten Eriksson, båda behålla
lifvet. Efter väl förrättadt värf firade mördarskaran sina bedrifter med alla
slags utsväfningar, hvilka varade under flere dagar. Under tiden höllos de
begångna morden hemliga, och det var sannolikt utan kännedom om dem,
som ständerna den 26 maj på Göran Perssons enträgna och hotande
framställningar beseglade en urkund, hvari de förklarade, att de på Svartsjö och
i Upsala anklagade herrarne hade handlat såsom »ärelösa, trolösa, menediga
skälmar, förrädare och nidingar», hvarför de stadfäste den dom, som
konungens nämd fält öfver Abraham Gustafsson och Ivar Ivarsson, äfvensom alla
domar, som i framtiden kunde komma att fällas öfver dem, som kunde
befinnas delaktiga i de nu dömdes planer.
Medan allt detta passerade, irrade konung Erik vansinnig omkring på
landsbygden mellan Upsala och Stockholm. Han anträffades enligt den
vanliga berättelsen den 27 maj i Odensala socken, klädd i bondkläder och ännu
1567
1568
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
