Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nya arfslagar, ekonomiska frågor af allmänt intresse, såsom t. ex.
bland de frågor, för hvilka A. O. Wallenberg närmast intresserade
sig, frågan om införande af guldmyntfot, af francen som myntenhet,
frågan om Riksbankens omorganisation, om räntans frigifvande, om
administration af gäldbunden köpmans bo o. s. v., ja, då gäller det
af honom uppställda programmet som en fundamental sanning. Ett
intensivt upplysningsarbete genom pressen är då den enda väg, som
kan leda till det önskade målet.
Också kan man icke annat än uttrycka beundran för den mång»
sidiga och aldrig tröttnande skriftställarverksamhet,1 som A. O.
Wallenberg i dylika ämnen trots sin af praktiska ärenden så
upptagna tid medhann. Många af hans ekonomiska artiklar äro
verkliga mästerstycken, sakliga och på samma gång populära. Ingen
har såsom han med sitt ord i pressen bidragit till det svenska folkets
ekonomiska uppfostran och detta i en tid, då man ägde så ytterst
ringa förståelse för hithörande ämnen och då det i hela vårt offent»
liga lif fanns endast få personer som verkligen ville någonting
och satte in sin person på att drifva det igenom. »Hela den svenska
ekonomien», skrifver Harald Wieselgren i sin nekrolog, »ville
han hjälpa på fötter» — och för att nå det målet var hans ekonomiska
skriftställeri ett ovärderligt hjälpmedel. Men han nöjde sig tyvärr
icke alltid med de sakliga argumenten; hans stridbara natur för»
ledde honom ofta att, både i tal och skrift, framföra sina idéer med
en polemisk skärpa och personlig hänsynslöshet, som icke kunde
undgå att förskaffa honom talrika fiender och icke sällan äfven
skadade den sak han ville förfäkta.
Han hörde till det slags journalister, som, äfven om de icke kunna
gagna saken, dock vid hvarje tillfälle måste säga fullt ut, hvad de
ha på hjärtat. När han skref, tänkte han mera på att det skulle
göra effekt i bladet än om det var klokt att uttrycka sig så som
han gjorde. Ett sådant temperament kan anses vara uttryck för en
stark rättskänsla, men att det icke sällan måste vålla obehag för
skribenten själf, är ju uppenbart. A. O. Wallenberg var med andra
ord en god journalist, men en dålig diplomat. En annan skulle i
hans ställning ha försiktigt gått ur vägen för många ömtåliga frå»
gor, som han icke hade någon skyldighet att väcka eller diskutera,
bara för att icke vålla något men för de stora intressen, som det
1 Se vidare sid. 192 o följ.
108
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
