- Project Runeberg -  Arbetets söner : Ett illustrationsverk öfver den svenska arbetsklassen /
3

(1906) [MARC] Author: Knut Barr
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En natt i järnverket

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Det är ett jämförelsevis omväxlande och rörligt arbete.
Valsarna sköta icke rulliansen själfva, sedan de satts i gång.
Det behöfs flera man för att forsla fram järnstyckena och
passa in dem i valsen eller taga emot dem på andra sidan.
Det är inte som att mata en mekanism, som pliggar skor,
eller att stå och öfvervaka en modern spikmaskin.

— Hej, kamrat, där kommer den glödröda, slingrande tusan.
Han behöfver mycket stryk än, innan det blir folk af honom.
Litet mer fason har han fått i sista klämman, men än återstå
smala vägar att gå, innan han blir mogen att slippa vandra
rackargatan. Här ska valsas. Fram och tillbaka. »Tvärs
igenom, var vägen aldrig så trång».

I munter takt klappra träskorna mot det med järnplattor
belagda golfvet. Det är motion för ben och armar och hela
kroppen. Man får också ha ögat öppet minsann, och de
andra sinnena få inte vara i fred de häller.

Det slår lock för örat, då ett färdigvalsadt järnband
smäller mot golfvet, där det slutligen läggs vid redan färdiga
kamraters sida, och hettan ansätter känselnerverna på skarpen
då och då, medan det i nästa ögonblick kommer en iskall
bitande pust från den blåsiga vinternatten, dit de stora
portarna stå vidöppna.

Men detta märker bara en främling. Arbetarna äro härdade
för buller, hetta och köld, och det ser häller inte ut, som om
de behöfde anstränga sig för att ha ögonen med sig. Allt
går af gammal vana, och i rätta stunden, och på rätta
platsen gripa tängerna in för att ge järnstången »en annan vals.»

»Bälgen blåste och blästern ljungade,
kväfvande hetta ur ässjorna slog,
svettiga, sotiga smederna slungade
släggan mot stängerna,
nöpo med tängerna,
formade järnet till harf och plog.»


Denna målande strof är hämtad ur Gustaf Frödings dystra
dikt, som kallas »Den gamla goda tiden». Skalden gör i
detta poem en gripande svartmålning från ett bruk från
fordom och dess »trampade, skinnade, plundrade» arbetare med
deras »förtviflan och brännvinströst». Vi skola hoppas, att
sådana mörka taflor bli allt mer och mer omöjliga att
uppleta i verkligheten. Det »gamla goda» bör bli nytt och bättre
och har lyckligtvis också blifvit det. Men den ofvan anförda
strofen är lika målande än i dag. Maskintekniken må ha
utvecklats i förr oanad grad, men det räcker inte med
maskiner, det finns ännu ingen mekanism uppfunnen, som kan
mata valsarna. Ännu behöfvas de »svettiga sotiga
smedernas» tänger, reglerade af en tänkande människohjärna.

Som slingrande ormar kila de röda stålbanden fram ur
valsarna utmed det vidsträckta, blanka järngolf vet. Deras

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:02:49 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/arbson/0011.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free