- Project Runeberg -  Arma människor /
23

(1920) [MARC] Author: Fjodor Dostojevskij Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12 april

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tvätten en smula. Men det gör ingenting. Man
existerar och vänjer sig.

Tidigt på morgonen begynner det dagliga bråket
hos oss, Varinka. Man stiger upp, stökar och springer
hit och dit. Alla ha fullt upp att göra — somliga för att
göra sig i ordning, innan de gå i tjänsten, andra för
att det skall så vara. Alla slå sig ner och dricka
te. Nästan alla samovarer tillhöra värdinnan, men de
äro inte många, så att man får hålla sig framme i tur
och ordning, och den, som inte passar på i rätt tid,
får skylla sig själv. Jag råkade mycket illa ut första
gången, men det tjänar ingenting till att nu beskriva det.
Och på det viset har jag blivit bekant med alla. Först
gjorde jag bekantskap med skepparn. Han är mycket
rättfram och pratade om allt för mig; han berättade om
sin pappa och mamma, om sin syster, som är gift med
en assessor i Tula, och om staden Kronstadt. Han lovade
att vara mig behjälplig i allo och bjöd mig in till sig
på te. Jag sökte en gång upp honom i hans rum, där
det vanligtvis spelas kort. Där fick jag te, och man ville
ovillkorligen, att jag skulle deltaga i deras hasardspel.
Jag vet inte, om de ville göra sig lustiga över mig eller
inte, men själva spelade de hela natten i ett kör. Det var
så fullt i rummet av krita, kortlappar och rök, att det sved
i ögonen. Jag spelade naturligtvis inte, och då anmärkte
de, att jag var som en filosof. Sedan brydde sig ingen om
att tala med mig hela tiden, och det var jag, sanningen
att säga, mycket glad åt. Nu går jag inte mer till dem,
där är bara kortspel, den rena hasarden. Hos den där
litterate tjänstemannen är det också små aftonsamkväm.
Där går det anspråkslöst, harmlöst och hyggligt till —
en riktigt god ton.

I förbigående måste jag också anmärka, Varinka,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 18 23:36:55 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/armaman/0027.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free