Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 9. Lukefärdigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUKEFÄRDIGT
Inga gardiner voro fördragna, hela rummet låg
öppet för dem. Tvärs för fönstret stod en soffa, i
den sutto Frånse och Ida bredvid varandra. På
bordet brann lampan, där stod smörgåsmat, dricka
och brännvin framsatt. En bäddad säng var utdragen
från högra hörnet fram i rummet, över sängkarmen
hängde dagtäcket, så viket, att den invävda bilden
av det allseende ögat stirrade ut i rummet, över
den lilla kommoden i vänstra hörnet hängde en
handdukshållare, på vilken stod broderat med röda
pärlor mot vit botten: Vitare än snö.
Frånse och Ida sutto ganska sedigt och stillsamt
i soffan. Frånse slutade sin måltid med ett glas
dricka och torkade sig över munnen med tröjärmen.
Hanna såg endast flyktigt på idyllen, hon höll
ögonen på Magnus. Först nu såg hon hans ansikte
— efter hela denna långa tid. Han hade fått ett
ärr över högra ögat, och djupa veck kring munnen.
Det undgick henne icke, att han med försiktiga
rörelser knäppte upp rocken och trevade efter något
i bröstfickan.
Bönfallande lade hon handen på hans arm:
— Glöm inte vad du sa.
Han stötte henne bort med armbågen.
— Rör inte honom, viskade hon, jag lovar vid
Gud i himmelen att hans stund kommer i morgon.
Och hon grep med sina fasta händer om hans arm.
Hela hennes lekamliga och andliga styrka samlade
sig i den enda uppgiften att rädda Magnus från
att störta sig i olycka. Jag har varit hos länsman,
viskade hon, och ...
367
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
