Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MEDARBETARE
IO 7
»Hon går, såsom jag hoppas, en rikare utveckling, en
lyckligare, bättre själsriktning till mötes», skriver Esselde
vid denna tid. »Hon stod på gränsen, vid skiljovägen,
sliten mellan stridiga makter — men jag hoppas och tror
att hon på allvar vändt sig till det goda, ehuru mycket,
mycket ännu återstår. Och för hvem gör det icke så? . . .
Den flickan, med alla sina svagheter, är mycket att göra af;
jag har aldrig sett någon med en inneboende sjelfständighet
och så mycken egendomlighet i karakteren så villig att
emottaga rättelser och lyssna till sanningen, äfven då den
drabbar henne sjelf — förutsatt att den säges henne med afsigt
att göra henne godt. Jag har aldrig talat så stränga ord
till någon menniska — jag vet sjelf ej hvar jag fick de orden
ifrån vid vårt första sammanträffande i höstas; och jag har
aldrig egt en sådan makt öfver en menniska.»
Det är Jenny Rossander som Esselde åsyftar, då hon i
en söndagsskoleskildring talar om den unga lärarinna, som
bland förtroliga vänner älskade att kalla sig smedens
dotterdotter, »i det hon ej utan en viss stolthet talar om det
sköldemärke, som i form af en hästsko sedan gamla tider
prydt hennes mors hus, utvisande aktade förfäders yrke».
Uppvuxen i demokratiska åskådningar och själv utpräglat
liberal till åsikter, hade hon känt sig på samma gång
till-bakastött och attraherad av aristokraten i Esselde. Hon
antyder en gång, att hon till en början tagit Esseldes
tillbakadragenhet i det personliga umgänget för stolthet och stött sig på
en viss kyla i hennes sätt. Men småningom drogs hon
oemotståndligt inom trollkretsen av Esseldes sympati och intresse.
»Man märker genast att det är en malmrik natur, ehuru
mycket ännu ligger ouppbrutet och det fordras en slagruta
af egen art för att upptäcka det bästa inom den», säger
Esselde om Jenny Rossander, då de börjat komma varandra
nära. Allt vittnar om att hon själv funnit och väl förstod
att använda den slagrutan, om ock efter många år en tid
skulle komma, då den sjönk ur hennes hand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
