Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
spridd och ej heller talrik nog för att bilda en opinion af
någon betydelse gent emot den inom ’det unga Sverige’
rådande...
De äro icke angenäma, dessa sanningar, när de komma
oss in på lifvet med kärf och bister uppsyn, sägande: ’din
tid har varit’. Men man lär sig att bära dem och t. o. m.
att göra. dem sig ocn andra till godo ... Första frågan
lyder: skola vi höra upp att skrifva? Nej! — dertill äro ännu
våra tankar för starka, våra känslor för friska. Jag
kommer att för Förbundet lägga ned allt hvad ddraf ännu duger,
om ock måhända mest i form af vägledning, bearbetning
och annan hjelp för yngre krafter, hvilka böra utbildas att
bära det framtida arbetet.»
Det var med känslan att stå inför avslutningen av ett
livsverk, som Esselde i sin anmälan av tidskriften för 1885,
tjugusjunde årgången, betecknade den såsom den sista.
Den tilltänkta nya följden, där hon själv skulle stå som
biträdande redaktris vid sidan av unga förmågor, skulle aldrig
bli verklighet. Med ett vemodigt klingande tack för
samarbetet skriver hon till Ellen Fries, då hon för sig
klargjort vad hennes utträde ur redaktionen betydde: »Jag
finner också bäst förenligt med min värdighet att sluta
ensam. Hvad man är bör man ock synas.»
* #
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
