Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— bort — fågelfria, hungriga, sargade men
sega i hoppet, tåliga i bedröfvelseu — till dem
kommer sorgeängeln kall, meningslös, gäckande,
och han mejar det enda de äga och älska som
gräs i bärgningstid. Han unnar dem ingen
egendom, ingen kärleksskatt, det okända hafva
de utvalt, och det okända är hårdt,
skoningslöst, det har icke hjärta för annat än hvad det
känner och förstår.
När han nalkas på afstånd, den heta
vågen, svallande, skummande af eld, vräkande
sig öfver slätter och städer, då le de först
öfvermodigt och säga: Pytt, icke värre, den
hettan stå vi väl. Och de fortfara att handla
och vandla, att arbeta och banna och sucka,
som om det otroliga aldrig kunde ske. Men
uärmare tränger den objudne gästen,
böljslagen förnimmas som vingsus af tusende gamar,
förmörkande luften på molnfri dag. Öfver
gator och torg gjuter solen sitt täta,
förbrännande ljus, luften är icke längre luft, den
är gulhvit ångest. Då tystna de, kvinnor och
män, i den stora staden, de tiga som
dödsdömda tiga inför drömmarnas fasa, blifven
verklighet. Hopträngda i smala gränder, på
smutsade salugator, i fuktiga jordvåningar
sitta de stilla och vänta och veta icke hvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
