Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
naturen. När jag nästa gång mötte dig, var
du så underlig. Mina tårar fröso invändigt.
Jag öfverdref min mors ord, och det blef som
om vi båda fuunit att det nu vore nog.
Sedan såg jag dig aldrig mer. Mins du,
att sådant var vårt afsked? Icke afsiktligt —•
men ödet hade pröfvat mig nog, och det vände
stäfven åt andra stränder och mot nya mål.
En natt därefter, då det blef för mig en
lefvande sanning, att vi voro oåterkalleligt
skilda, försvann för ett ögonblick all förmåga
att lefva. Jag hade lagt dödsvärktyget om min
hals — det var nog allvar detta, omkring mig
fauns icke en strimma af ljus. Men samma kalla
tanke, som sprungit fram, när jag velat gifva
mig åt lifvet, den stälde sig nu framför döden,
och döden vek. Och den kalla tanken blef
bofast i hjärtat, ett stelt, förfruset något, som
aldrig tiuat upp.
Många dagar senare.
Jag har beslutit att bekänna allt. Det lif,
jag sista månaderna lefvat, är ett klart brott mot
min make. Ar det möjligt, att han — skall
fordra skilsmässa? Jag har ingenting gjort —
men tanken har haft lifvets fulla styrka,
därom finnes intet tvifvel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
