Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hel irrgång mellan höga murar, där det här och
där lyser en gammal härligt grönblå port in till
vingårdarna. Strax om hörnet står strömmen
af kvinnfolk, hustrur, käringar, familjer med barn
och blomma, fnittrande töser arm i arm — alla
skynda från allfarväg under smäll i dörrar och
klapprande af grofva skor in i brödernas snygga
kapell, kasta sig ned och mumla, medan
ögonen stjäla sig till att nyfiket spela om
främlingen, så ut i nödvändiga toalettärenden bakom
cypresserna och in igen, för att bedja mer
brinnande, med tanken helt på aktens omätliga
betydelse; helige Valentin, du vet det, du vet att
åsnan är sjuk och att sonens get gick bort,
du vet att vi ingenting annat ha i världen, åh bara
denna enda gång, helige.
Och genom min själ far åter uttalade ord:
Låta smutsen växa öfver hus och barn för att
hela dagen ligga på kyrkgolfven och tigga
helgonen om underverk! Alltid tiggeri, alltid
allmosor — det är uppfostran. Och kyrkan vet
att spela på det outrotligaste hos medelmåttan:
fruktan för det materiela. Guiseppes oliver, hans
bröd, hans mula, allt beror på helgonens nåd.
Morskar han sig där, vips kan det hämna sig.
Nog är hans själ, skärselden och det där en
kinkig sak, men vore han riktigt säker på sin åsna
och sina drufvor, blefve han bestämdt
tillgängligare för skäl, kvicktänkt som han eljes är.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
