Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men denna måste väl då verka på något
sätt befriande. En fra Angelicos medryckande
lyckoutbrott t. ex., där ler jag nog åt alla dessa
små kungar, munkar, änglaflickor och matronor,
som skilja sig från hvarandra egentligen bara
genom manteln, tonsuren, doket och glorian —
eller åt djäflarna, som gå på bakklöfvar och
sluka småbarn som rara stekar — men jag ler
genom tårar.
I Giottos fresk förlöste intet. Helt enkelt
emedan »naiviteten» ej fanns där till andan, blott
till utförandet.
Och hvarför skulle jag röras af det uselt
gjorda — bara för att det var uselt gjordt?
Fick man kanske ett intryck af
frambrin-garens egen enkla förnöjelse öfver att fa
berätta att ett barn var födt?
Nej. Att konstnären syftade öfver all
vanlig jordisk glädje, inåt mot något — naturligtvis
mot händelsens gudomliga mystik, att han på
samma gång han lyckats hålla kompositionen
formellt enig, också ville att den skulle hålla
sig om en underliggande idé, det anade man
af figurernas tilltotadt fundersamma hållning.
Men detta hade icke lyckats.
I framställningen gömdes ingen andlighet.
Man förstod icke det berättigade i taflans
ton af vördnad. Ingenting hos detta lilla
löjliga vidunder — eller annorstädes — angaf att
den nyfödda var mer än andra nyfödda. En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
