- Project Runeberg -  Vackra Svarten. Historien om en häst berättad av honom själv /
15

(1923) [MARC] Author: Anna Sewell Translator: Henning Wendell - Tema: Children's books
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Jag blir inkörd

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vagn eller släde spänd efter sig, så att han ej kan gå eller springa utan att draga den med sig, och han måste gå fort eller sakta, alldeles efter den körandes önskan. Han får aldrig skygga för vad han ser, ej heller, under det han köres, tala till andra hästar eller bitas eller sparkas eller ha någon egen vilja, utan alltid göra sin herres vilja, vare sig han är trött eller hungrig. Men det värsta av allt är, att han, så snart han är sadlad eller påselad, aldrig får hoppa av glädje eller lägga sig ned av trötthet.
Man ser alltså, att tämjandet är en viktig sak.

Jag hade naturligtvis länge varit van vid grimma och huvudlag och att stilla ledas omkring på fält och vägar, men nu måste jag även hava betsel och tygel. Min husbonde gav mig lite havre som vanligt, och efter många smekningar lade han munlaget eller bettet i munnen på mig och spände på betslet; men vad det kändes otäckt! De, som aldrig haft ett betsel i munnen på sig, kunna ej föreställa sig, hur det känns. Att få ett stort stycke kallt, hårt järn i munnen, tjockt som ett finger, tvärs över tungan och med ändarna utanför mungipan, där det fasthålles med remmar, som gå över huvudet, under halsen, runt om nosen och under
hakan, så att man inte på något upptänkligt sätt kan göra sig det otyget kvitt — det är svårt, ja i sanning svårt! Åtminstone tyckte jag det, men jag såg ju, att mamma och alla andra fullvuxna hästar fingo ha det på samma sätt, när de skulle ut, och så fick min husbonde, dels med lockelsen av litet god havre, dels med smekningar och vänligt tilltal, även mig att tåligt bära mitt betsel.

Så kom sadeln, men det var inte hälften så svårt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 03:14:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/assvarten/0016.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free