- Project Runeberg -  Vackra Svarten. Historien om en häst berättad av honom själv /
43

(1923) [MARC] Author: Anna Sewell Translator: Henning Wendell - Tema: Children's books
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Ett samtal i fruktträdgården

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dem allesamman. Jag trodde det var därför, att man var rädd att jag skulle trampa på dem, men det förhöll sig ej så. På aftonen kom den stackars modern bärande dem tillbaka en och en i munnen, men ej samma lyckliga små kräk, som de varit förut, utan blödande och ömkligt kvidande. Alla hade fått
svansarna och de små söta öronlapparna avskurna. Hur deras moder slickade dem, och hur bedrövad hon var, den stackarn. Jag har aldrig kunnat glömma det. I sinom tid läktes de väl, och de glömde smärtan, men den fina öronlappen, som naturligtvis var ämnad att skydda den ömtåligare delen av
deras öron för orenlighet och skada, var för alltid borta. Varför skära inte människor av sina egna barns öron, för att de skola se pigga ut? Varför skära de inte av nästipp en på dem för att ge dem ett morskare uttryck?
Det ena kan just vara lika förnuftigt som det andra. Vad rättighet ha de att plåga och vanställa Guds skapade varelser?»

Ehuru Majoren var så snäll, fanns det likväl en stor livlighet hos den gamle gossen, och allt, vad han sade, var så nytt för mig och så förfärligt, att jag hos mig erfor en känsla av bitterhet emot människor, som jag aldrig förr hade märkt. Snäggan var naturligtvis mycket upprörd. Hon slängde upp huvudet med blixtrande ögon och utspända
näsborrar, i det hon förklarade, att människorna voro ena oförnuftiga dumskallar.

»Vem talar om dumskallar?» sade Lättfot, som just kom fram från det gamla äppelträdet, där han stått och gnidit sig mot de lågt sittande grenarna. »Vem talar om dumskallar? Jag tycker det är ett styggt ord.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 03:14:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/assvarten/0044.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free