- Project Runeberg -  Vackra Svarten. Historien om en häst berättad av honom själv /
151

(1923) [MARC] Author: Anna Sewell Translator: Henning Wendell - Tema: Children's books
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 25. Ett hem till sist

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Vad är lägsta priset, ni kan ta för honom?» frågade den gamle, då jag kom tillbaka.

»Ett hundra kronor, herrn; det var det lägsta priset, min husbonde bestämde.»

»Bara på spekulation, en dålig spekulation fruktar jag», sade den gamle herrn, i det han dröjande tog fram plånboken och räknade upp hundra kronor i drängens hand. »Har ni något mera att uträtta här nu?» frågade han.

»Nej, det har jag icke, och jag skall gärna leda hästen till ert kvarter.»

Så skedde. Köparen och gossen gingo före, och den senare kunde knappast lägga band på sin glädje. När vi kommit fram till kvarteret, var en av min nya husbondes drängar där, och han red långsamt hem med mig till den lantegendom ungefär en mil från Stockholm, som för någon tid skulle bliva min uppehållsort.

Patron Ärlig — så hette min välgörare — gav befallning, att jag skulle få rikligt med hö och havre, och så länge det var vackert väder, skulle jag mitt på dagen få gå fritt på ängen. »Du, Ville», sade han till gossen, »får ha överinseendet över honom och ansvara för att ingen nöd går på honom.»

Ingen kunde vara på samma gång stoltare och gladare över något förtroende, och gossen tog det på fullt allvar. Icke en dag förgick, utan att han gjorde mig flera besök, då han alltid gav mig en liten extra godbit med vänliga ord och smekningar, varigenom jag blev mycket fästad vid honom. Han
kallade mig »gamlebror», då jag, när han kom till mig ute, brukade följa honom, vart han gick.

Den fullständiga vilan, den goda födan, den mjuka marken och den måttliga rörelsen, allt detta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 03:14:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/assvarten/0152.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free