Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stenkolsperioden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5981
Stensalt—Stenåldern.
5982
matstrupen, magmunnen, tarmen,
analöppningen, urinröret, hjärtats mynningar m.
fl. organ.
Stensalt. Se Bergsalt!
Stensele. Socken i Västerbottens län
(Lycksele tingslag). 6 086 inv. (1932).
Stenshuvud. Se Linderödsåsen!
Stensiö, Erik Helge Osvald, f.
1891. Paleontolog, föreståndare för
Riks-musei paleozoologiska avdeln. sedan 1923.
S. har med hjälp av en av honom utarbetad
slipmetod utfört synnerligen viktiga
undersökningar över fossila fiskar. Led. av
Vet. ak.
Stenskvätta (Saxi’cola oena/nthe). En
art Trastfåglar, som är vanlig över
hela Sverige och bygger bo i stenrös el. dyl.
Hanen är ovan askgrå, under vit och har
svarta vingar och svart stjärt, honan är
rostfärgad på undersidan. S. är
flyttfågel.
Stensnultror (Ctenola’brus). Ett släkte
Läppfiskar. En sv. art, C. sui’llus el.
La’brus rupe’stris, med täml. långsträckt
kropp, vanl. rödbrun rygg och vit, ofta
grönskimrande buk. Den är vanlig efter
hela västkusten.
Stensopp. Annat namn på Kar 1-J
o-han s-s vamp (se Boletus!).
Stenstil. Se Lapidarsti]!
Stenstorp. 1. Socken i Skaraborgs län
(Gudhems härad). 1 053 inv. (1932). 2.
Municipalsamhälle i S. 754 inv. (1932).
Stenström, Karl Johan, f. 1869.
Jurist, konsultativt statsråd i Staaffs andra
ministär 1911—14, landshövding i
Härnösand 1918—1931.
Stensättning. Förhistoriskt minnesmärke
av stenar, ordnade i form av ett skepp
(skeppssättning), en ring, fyrkant el. dyl.
S. förekommer vanl. på gravar. Litt.: O.
Almgren: Sveriges fasta fornlämningar
(1923).
Stensöta. Sv. namn på Polypo’dium
vul-ga’re.
Stentorsröst [ste’nn-] (av Ste’ntor, en av
de grek, kämparna i Trojanska kriget, vars
röst var lika stark som 50 andra mäns).
Bet. dånande stämma.
Stentryck. Se Litografi!
Stenum. Sockeu i Skaraborgs län (Valle
härad). 453 inv. (1932).
Stenungsund. Municipalsamhälle i
Göteborgs och Bohus län (Norums socken). 197
inv. (1932).
Stenvall, Aleksis. Se Kivi!
Stenåldern. Benämning på den
förhistoriska tid, då människorna tillverkade sina
vapen och redskap huvudsakligen av sten,
ben och horn. S. indelas i en p a 1 e o 1
i-t i s k (»äldre s.») och en neolitisk
(»nyare s.») tid, vilka i sin tur sönderfalla
i flera underavdelningar, som hos olika
forskare ha olika namn. Sålunda kan den
paleolitiska tiden, som torde ha varat i
över 200 000 år, indelas i Chelléen-,
Mous-tier-, Aurignacien-, Solutréen- och
Made-Zeine-perioderna, uppkallade efter
fyndorter i Frankrike. De paleolitiska
kulturerna uppburos av primitiva jägar- och
fiskarfolk. Moustierperioden sammanföll
med den sista nedisningen. Faunan
karakteriseras under denna tid av nordiska
djurarter såsom ren, bison och mammut,
vilka funnos t. o. m. i s. Frankrike och
Spanien. Under denna period blevo
människorna grottbebyggare. De tillh.
Neander-talrasen. Fr. o. m. Aurignacien börjar ett
högre kulturskede, under vilket
Cro-Mag-non- och Aurignac-människan framträder.
Madeleine-perioden infaller vid den
senaste istidens slut och kännetecknas av en
fauna, där ren, hjort, bison, myskoxe m. fl.
förhärska; även mammut och vildhäst
fortleva. Den uppvisar en utpräglad j
ägarkultur, som har sitt centrum i Frankrike och
n. Spanien men f. ö. sträcker sig över hela
mell. Europa. Människorna bo i grottor.
Stenredskapen vika för vapen och verktyg
av ben. Konsten fr. denna tid är
stenålderns märkligaste och utgöres dels av små
arbeten i friskulptur (av ben), dels och
framför allt av väggmålningar i grottorna.
Vanligast äro djurframställningar, särskilt
bilder av ren, bison, vildsvin, mammut och
vildhäst. Sin höjdpunkt når denna konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
