Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Napoleon ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4571
Napoleon.
4572
beskyddare A. Robespierre d. y.:s öde men
räddades genom ingripande av Barras. 1796
utnämnd till överbefälhavare över den
franska hären i Italien framtvingade han
efter några avgörande slag freden i Campo
Formio 1797. Efter en expedition till
Egypten 1798—99 genomförde han statskuppen
den 9—10 nov. (18—19 brumaire) 1799,
varigenom han blev förste konsul.
Frankrikes kamp mot den andra koalitionen
förde han till seger och slöt fred med
Österrike i Lunéville 1801, varigenom Rhen blev
Frankrikes östgräns, samt med England i
Amiens 1802. S. å. valdes han genom en
folkomröstning till konsul på livstid. 1804
valdes han till kejsare. Segerrikt förde han
kriget mot den 1805 bildade tredje
koalitionen och tvingade genom slaget vid
Austerlitz Österrike till fred. Preussen,
som 1806 inträtt i kriget, måste efter
nederlagen vid Jena oeh Auerstädt med stora
landavträdelser åt Frankrike 1807 biträda
den s. å. mellan detta land och Ryssland
slutna freden i Tilsit. Efter dessa segrar
var Napoleon herre på fastlandet. För att
tvinga England till underkastelse
utfärdade han 1806 i Berlin dekretet om
kontinentalsystemet, och för att göra spärrningen
effektivare införlivade han med sitt välde
den tyska nord- och östersjökusten och lät
sina härar besätta Portugal (1807),
upphöjde 1808 sin broder Josef på Spaniens
tron och sin fältherre Murat på Neapels
tron, som tidigare blivit given åt Josef.
1810 införlivade han Holland med sin
dynasti genom att upphöja sin broder Ludvig
på dess tron. Åren 1809—11 beteckna
höjdpunkten av N:s välde, men därefter börjar
det sönderfalla, oeh genom tåget till
Moskva 1812 bringas det i upplösning. Den
16—19 okt. 1813 led han vid Leipzig ett
förkrossande nederlag mot den sjätte
koalitionen och tvingades följande år till
tronavsägelse. Han fick behålla kejsartiteln
och erhöll regentskapet över ön Elba.
Följande år återvände han till Frankrike och
lyckades återtaga samt behålla makten i
100 dagar men blev definitivt slagen vid
Waterloo 1815, varefter han förvisades till
ön S:t Helena, där han dog. Under sin
fångenskap dikterade han sina memoarer,
152 — Åhlén & Söners Uppslagsbok.
Mémoires pour servir å Vhistoire de France
sous Napoléon (8 bd, 1822—25). Han
begravdes urspr. på S:t Helena, men 1840
flyttades hans stoft av konung Ludvig
Filip till Frankrike, där det vilar i
Invaliddomen i Paris. — Aven för Frankrikes
inre utveckling har N. varit av största bet.
BL a. bragte han till utförande en civillag
för hela riket Code civil Napoléon, vilken
antogs 1804. — N. har blivit föremål för
högst olika omdömen. Under
restaurationstiden framstod han som ett
förkroppsligande av Frankrikes storhet och revolutionens
drömmar, en åskådning som numera fått
vika för en nyktrare uppskattning. N.
skall dock alltid stå som en av historiens
märkligaste gestalter, och hans insatser
äro epokgörande i Europas historia.
Framför allt har han kraftigt påskyndat de
nationella frihetsrörelserna. Litt.: H. Hjärne:
Revolutionen och Napoleon (1911). A.
Ph. Roseberry: Napoleon efter
Waterloo (1901). H. Rose: Napoleon (1907).
Lydia Wahlström (i Lindblads
världshistoria, 1928). A. Grade (i Norstedts
världshistoria, 1928). A. Vandal: Bonaparte förste
konsul (1917). Densamme: Bonaparte och
Brumaire (1906). J. Bergman: Napoleon
och världskriget för 100 år sedan.
2. N. II (N. Frangois Joseph
CharlesBonaparte), f. 1811, d. 1832.
Den förres son. N. II erhöll vid sin födelse
titeln »konung av Rom». Både 1814 och
1815 abdikerade N. I till förmån för sin
son, och denne erkändes 1815 som
tronföljare av Pariskammaren och
Representanternas kammare. Han uppfostrades hos
sin morfar Frans I, erhöll titeln hertig av
Reichstadt och vistades i ett slags lindrig
fångenskap i Österrike till sin död.
3. N. III (Charles Louis N.
Bonaparte), f. 1808, d. 1873. Son till N. I:s
broder Ludvig, kejsare 1852—70. Under sin
ungdom vistades N. i Schweiz och Italien
och var i detta land ansluten till den s. k.
Carbonarirörelsen. Efter N. II :s död
gjorde han anspråk på att vara den närmaste
arvingen till Frankrikes tron. 1836 kom
han till Frankrike och gjorde ett
misslyckat försök till en bonapartistisk
restauration samt vistades under de följande åren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
