Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvad slutligen den finska Konkursstadgan d. 9 No v. 1868
beträffar, stå dess bestämmelser i förevarande fråga (§§ 58 och
71) i nära öfverensstämmelse med den ursprungliga lydelsen af
den svenska Konkurslagen. Genom den ändring, som § 71 i
sammanhang med införandet af den nya ut sökningslagen (1895)
undergick, hafva dock den finska rättens grundsatser kommit
att förete den vigtiga afvikelsen från svensk lag, att samtycke
till en försäljning under hand ej erfordras af inteckningshafvare,
något som tydligen har sin grund deri, att enligt de nya
principer, som i den finska utsökningslagstiftningen gjort sig
gällande, någon rubbning af vare sig sakrätter i fast egendom
eller sjöpanträtter aldrig kan ega rum genom en af
borgenärerna sjelfva föranstaltad försäljning å auktion eller under hand.
I den svenska lagstiftningen angående konkurs möter oss
redan ganska tidigt ett stadgande, som för visst fall påbjöd
försäljning genom offentligt utrop, en bestämmelse som dock
mindre torde hafva varit motiverad af någon omsorg att
förebygga åsidosättande af konkursgäldenärens intressen än af
hänsyn till bördemännens rätt. I Kongl. Br. d. 18 Apr. 16991
stadgades nämligen, att en fastighet, vare sig arfve- eller aflingejord,
som genom cessio bonorum afståtts till kreditorerna, finge lösas
af bördemännen. Bordeskillingen skulle i ett sådant fall
hvar-ken, liksom vid utmätt arfvejord var fallet, utgöras af
värde-ringssumman eller af det belopp, hvarför egendomen vore
graverad, utan skulle i lösen gifvas så mycket, som »en af
kreditorerna eller någon annan derfor i reda penningar uppriktigt
bjuda»; »skolandes», heter det vidare i författningen, »fördenskull
en viss dag föreläggas till godsets föryttrande, då kreditorerna
såväl som andra få bjuda derpå». Här föreskrifves sålunda
uttryckligen, att konkursbos fasta egendom skall försäljas å
offentlig auktion; någon motsvarande bestämmelse fanns ännu
icke i fråga om lös egendom2.
I 1734 års lag finnes icke något stadgande, motsvarande
den anförda bestämmelsen i 1699 års författning; det lagrum,
1 Schmedeman s. 1545.
2 Jfr. Nehrman a. a. s. 308, som omtalar försäljning till den mest.
bjudande äfven af lös egendom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
