Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oxenstjerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
257
nom sammangjutna med den oförställdaste anspråkslöshet och
en alltid från hjertat flödande välvilja. Det ena med det
andra hade till botten ett lynne, gerna tillgängligt för alla
sinnliga behag, men helst uppflyende bland diktens bilder till
athenska rymder och längtande efter dessa, än såsom redan på
jorden uppenbarade inom landtmannalifvets fridsköna krets, än
såsom upplåtliga först bortom grafven i sällare andars hemvist.
Fatta vi det nu sagda tillsamman, så kunna vi tillägga: hans
åsyn och umgänge gåfvo företeelsen af ett väsende, der både
skalden och hofmännen från Gustaf UL:s tidsålder voro
tillstädes — i sin fullkomlighet, eller såsom föreställda i den
möjligast fördelaktiga synpunkt. Och således kunde han sjelf gälla
såsom ett bevis för det omdöme, som han yttrat med afseende
på sin målning af Gustaf IILs hof i skaldebrefvet till
kammarherren grefve Adolf Ludvik Hamilton: »enskilda
brister, mensklighetens följeslagare, förmörkade ej det allmänna
ljuset; och sällan — oaktadt svaghetens undantag —
förenades mer behaglighet med ädlare egenskaper, eller mer snille
med renare tänkesätt.» Åtminstone är visst, att han, för sin
del, vid detta hof bibehöll långt flera egenskaper af ett
naturens barn, än kanske någon af dess öfriga medlemmar: mera
tillhörande fantasiens förstånd, än den sorgfälligt pröfvande
tankans; i urskiljande skarpblick, i beslutsam och orygglig vilja
esomoftast svagare, i godtro, förtroende, hjelpsamhet och
fêrson-üghet alltid starkare, än han både såsom man och statsman
bort vara; öfver det onda förundrad mera än harmsen; af dess
erfarenheter mindre upplyst för sin.framtid, än bedröfvad för
sitt närvarande; men hvarje gång, med en menniskokärlek
outtömlig på ursäkter, hastigt vändande sin uppmärksamhet
derifrån till det oförminskadt hyllade goda; hänryckt när dess
sköna verklighet träffades, men föredragande äfven dess sköna
skenbild framför en kal och förtviflande sanning.
Eedan häraf kunna vi gissa till beskaffenheten af hans
skalde-anlag och af den utveckling, hvartill de måste komma
Siar* t. Skalder. III. 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
