Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Tillägg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tillägg.
Sid. 5. Om adel, aristokrati och demokrati utlät sig Gustaf Adolf
till Sten Bjelke: »Adeln är ett medelstånd, och synnerligen de rike
deribland; med dem kunna Skyttianerne uppvägas. Desse torde väl helst
önska styra utan Konung; de andre vilja åtminstone hafva en för syn skull.
De förre vilja klösa Konungen midt under deras kattesmek; de andre äro
i sin natur för högdragne, att så tillgå. Endast må de icke komma att
regera under Konunganamnet: ty Aristokratien är så hårdhändt. Jag vill
väl hålla med Riks-Cancelleren, att Demokrateme äro deremot
blodtörstige, om de komma till väldet. Dessutom — ingen gloire med dem, under
deras eviga split och trätor! Sådant utvisar alla tiders historia detta
partis regeringssätt; och stackars den Konung, som låter dåra sig af deras
lockemat, ännu sämre än de andres hårdhandsketag.» Carl Gustaf sade,
i samma anda, till Bengt Skytte: «En Konung i ett land utan Adel, är
allt eller intet; despot, om han dertill har facultatem; eller folkets
gäck, om han är en lappare. Ty må en Adel vara såsom en
balance-stång hos Konung och Folk, emot den, som vill öfver rätten.» Skytte
erinrade nu med beröm om det fordna Grekland. Då svarade konungen:
«De Grekiska republikerna åto opp hvarandra; och aldrig voro de lyckliga
inom sig; utom för de orolige sällarne, som ville styra och bli mäktige.
En stat — de Lacedämonier — hade ett slags Kungar, hvilka jag icke
annorlunda kan anse än som Demagogernes narrar; och sådane voro de
enda Kungar i Grekland. Lyckligt folk! Skrytande af sin frihet, blef det
på sistone ett rof för den förste kloke inkräktaren, och så slafvar, att
man näppeligen nu vet hvarest deras herrligheter stått i den öcknen.»
Sid. 8. Det var särdeles under och alltifrån vistandet i Turkiet,
som ett mäktigt interesse för vetenskap och vitterhet blef hos Carl XII
allmänneligen synbart. Det var ock nu, som han till flera Orientens
orter utsände lärde män, samt egnade en liflig uppmärksamhet åt deras
berättelser och medförda märkvärdigheter från Ägypten, Palästina, Palmyra
(hvars då ännu okända ruiner en hans major Loos upptäckte och afritade).
Hans föreläsare i Turkiet var Holsteinske envoyéen Fah rice. Ur
lättbegripliga skäl, behagade honom ingen tragedi så mycket, som Racines
Mi-thrtdate. Utan att säga något, pekade han för Fabrice ofta på de
ställen der, som han mest tyckte om; denne uppläste dem då ånyo. Efter
sin framgång med Corneille och Racine, ville Fabrice äfven införa hjelten
i den goda smakens allraheligaste; och började föreläsa Boileau. Carl XII
hörde på, utan att tillkännage hvarken bifall eller missnöje. Men när de
hunnit till det ställe i åttonde satiren, der Alezander stämplas till en fou
och enragé9 ryckte han — också nu stillatigande — boken ur föreläsarns
hand, och ref sönder den. Boileau förblef sedan lagd ad acta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 03:23:04 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/atterbom/3-3/0312.html
