Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gossen och Näcken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
snöret drogo de honom upp ända till kristalltaket. Det var en
riktigt treflig lek att fara upp och släppa sig ned så där oupphörligt.
Så kommo sjöjungfrurna på besök. De hade blifvit gamla
och krassliga, hade förlorat åtskilliga fjäll på sina glänsande
fiskstjärtar, och deras hår hängde som tofvig mossa på ålderstigna
granar. Men de voro så innerligt vänliga, sade att Johan var en
söt gosse och i stället för karameller som andra gamla tanter
ha i fickorna, hade de hoptals med små musslor, som de gåfvo
honom att suga på.
Allra roligast var det likväl när Näcken tog Johan i ena
handen och en förgylld piska i den andra och gick ut ur slottet
och hvisslade på en delfin, som hela tiden simmat förbi
kristallfönstren med en ofantlig, hvit snäcka släpande bakom sig.
Delfinen kom strax fram, och Johan fick stiga upp i snäckan.
Sedan satte sig Näcken bredvid, tog tömmarna i handen, och
så bar det af i yrande fart, så att skummet brusade omkring
dem. Ibland bad Johan att få köra, och då kommo de inte
långt förrän hela ekipaget vältade, och både Näcken och Johan
gjorde kullerbyttor. Men det betydde ingenting, för de kunde
ju inte slå sig i vattnet. Och Näcken klatschade med sin piska,
som han gjorde så lång som hälst, så att snärten alltid nådde
fram till delfinen. Och så kom den stora fisken så snäll och
spak och strök sig mot Näckens långa skägg. De satte sig
upp i snäckan och läto det bära af igen. Hej, hvad det gick!
Det var så muntert, att Johan hvarken kom ihåg jord eller
hem eller far eller mor.
Men när det led mot natten, och stjärnorna tycktes ligga
på isen som lysande ögon och titta ned genom vattnet, lyfte
Näcken Johan upp på sin arm.
— Nu far vi ditupp, sade han, ty en liten gosse kan inte
lefva på sjöbottnen mer än ett dygn utan att han andats luft och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
