Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förhoppningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han för öfrigt både visste och icke visste om mig. Fadern,
som hade ett pastorat att ge bort, och som (hvilket jag i
senare fick veta) från sitt fönster gjort några barmhärtiga
anmärkningar öfver mina magra middagar, beslöt, bestormad af sin sons böner, att höja mig ur fattigdomens sköte på lyckans höjd. August, förtjust, ville på stund och timma
förkunna mig min lycka, och för att med detsamma tillfredsställa sin älsklingsvurm att göra upptåg, ger han sig tillkänna i min trappa på ett spöksätt, hvars följd för mig blef en stark, ehuru ej farlig, kontusion vid tinningen,
och den oförmodade flyttningen öfver gatan, från djupaste
mörker till klaraste ljus. Tusende gånger bad mig den gode
ynglingen om förlåtelse för sin obetämksamhet; tusende
gånger försäkrade jag honom att det icke ens var värdt att tala om den lapprisknuffen. Och i sanning var pastoratet en balsam, som hade kunnat göra en större skada okännbar.
Jag igenkände, förvånad och litet flat, att örat och axeln, hvars ägare så förskräckligt grep i skorpkorgen, och öfver hvilken jag utgjutit min galla, just tillhörde Augusts far och min patron. Den tjocka herrn, som satt i soffan, var fröken Wilhelminas söta onkel.
Mina nya vänners godhet och glädtighet gjorde att jag snart kände mig hemmastadd och lycklig. Gamla herrskapet behandlade mig som barn i huset, de unga som en bror, och de båda små tycktes i mig ana en tillkommande pepparkaksvän.
Sedan jag af Wilhelminas vackra hand emottagit två koppar te, hvartill jag nästan fruktar att jag i distraktion tog ännu mera skorpor än min förträfflige patron, steg jag upp för att taga afsked. Man ville nödvändigt behålla mig kvar i huset öfver natten, men jag blef vid min föresats att under tacksägelser till mitt ödes högre ledare i mitt gamla logis tillbringa den första lyckliga natt.
Alla omfamnade mig ånyo, och jag omfamnade nu alla så rätt af hjärtans grund, äfven Wilhelmina, på erhållen nådig tillåtelse likväl. - »Det hade varit så godt att jag låtit bli det», tänkte jag sedan, »om det skall vara för första och sista gången!» August följde mig tillbaka.
I mitt rum stod min värd, midt ibland kullslagna stolar och bord, med uppsyn midt emellan regn och solsken; på ena sidan drogs munnen med ett horribelt småleende upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
