Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Den ensamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men aldrig, aldrig skall han ana att jag så mycket älskat
honom! Aldrig skall han sänka på mig en föraktfull medlidsam blick! Den skulle vara mig ett dolkstygn.
Jag skall bränna dessa papper, mina enda förtrogna, och mitt hjärta skall vara mina känslors stumma graf.
*
O död! Barmhärtiga död, hvarföre kommer du ej? — Huru ljuf vore mig ej fläkten af din svalkande vinge!
*
Jag har i natt haft en besynnerlig men skön dröm. Jag tyckte mig gå i en trädgård full af blommor. Det var vår, fåglarne sjöngo, himlen var klar och luften mild och ren. Allt var skönt omkring mig — men jag kände mig ej lycklig. Jag vandrade sakta framåt och såg på Alfred, som gick i samma riktning som jag, men på en annan väg, skild ifrån min genom en liten flod, hvars silfvervågor hoppade lekande om hvarandra, hviskande: »hux ljufligt, hur ljufligt det är att gunga på svala böljor!»
Och jag måste därefter upprepa inom mig: hur ljufligt,
hur ljufligt! Alfred såg äfven på mig oafbrutet, och mig
tycktes att småningom våra blickar började stråla.
På en gång gick han ned till stranden och steg i en liten julle, som vaggade fram öfver floden och stod hastigt stilla vid mina fötter. Alfred räckte mig handen för att
stiga uti. Jag ville ej, och jag grät, jag vet ej rätt hvarföre. Då tog han min hand och drog mig med sakta våld i jullen bredvid sig. Jag grät ännu, men kände mig ej olycklig.
Då började jullen, liksom förd af osynliga händer, röra
sig och gunga lätt och behagligt nedför floden under det
silfverböljorna hoppade smattrande omkring och melodiskt
sjöngo: »hur ljufligt att tillsammans gunga på svala böljor!» Jag grät ej mera.
Alfred och jag talade vid hvarandra, och hvad vi sade förtjuste oss. Vi flöto sakta fram under balsamiska hvalf
af syrener och rosor. Blommorna lossades från deras stjälkar och föllo öfver oss under det röster hviskade utur
dem: »huru sällt att älska hvarandra och vara förenade!»
och vi upprepade under saliga känslor: »huru sällt!» Då
kom natten, men en natt utan mörker, ty alla blommorna
började lysa i deras växlande färger, och hvarenda liten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 03:28:52 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/axelanna/0113.html
