Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tröstarinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Usla mask, som jag är, genom hvad skall jag kunna gagna andra?» — »Genom ditt tålamod, genom exemplet af din undergifvenhet.» — »Ack, jag har kraft att känna mitt lidande... ej att bära det!» — »Bed!» - »Guds bild är skymd i mitt bjärta... jag kan ej bedja! Jag har sett plågans afgrunder... förstått mänsklighetens eländen... och jag ser ej mer... jag förstår ej Gud! O, vredgas ej, du rena, heliga ängel! Du som sett hvad som är doldt för oss... du som lefver i ljuset... se barmhärtigt till mörkrets son... upplys mig... trösta mig!...» — »Ja, jag skall trösta dig!» — — »Säg, förbarmande ängel,... har den evige sändt dig till mig ?» — »Han har sändt mig till dig.» — »Hans öga ser den krälande plågade masken? Jordens lidande varelser äro då ej af honom obemärkta?» — »Han ser, han räknar dem alla!» —»O Maria, säg... om Gud är allgod och barmhärtig... hvarföre, hvartill alla människoeländen och smärtor?» ... »Vare det dig nog att veta, att han skall
trösta och utplåna dem alla.» — »Jag kan ej fatta denna tröst... jag förstår ej huru någon sällhet kan uppväga smärtan!... Lyckliga ängel, som redan i barndomen togs bort
ifrån jorden,... ack, du har ej känt dess plågor... du förstår dem ej!... Hör deras offer tala genom min mun...
hör! Och om detta okroppsliga väsende än kan hysa människokänslor... om detta hjärta, vigdt med himmelens
salighet, ej blifvit kallt för främmande lidanden, så rys!»
Och ur djupet af mitt upprörda hjärta ropade jag; »vi lida... vi lida! Vi ropa om hjälp... och jorden öppnar sina
afgrunder, och himlen ser kall ner och gäckar oss... och hånskratt skallar i rymden! Förtviflans natt betäcker oss... rofdjuret sitter vid vårt hjärta och sliter stycke efter stycke... och gnager och gnager... vi ropa på döden — men döden kommer ej... vi förbanna vårt lif... vi häda»... jag teg, genombäfvad af rysningar.
Allt förblef ett ögonblick tyst, och jag sökte med ett krampaktigt bemödande döfva alla mina sinnen,... af fruktan att höra detta hånskratt, att se dessa afgrunder, att känna dessa sönderslitningar, dessa marter.
»Hör!» sade, på en gång stark och ljuf som harpoklang»
änglarösten, »hör ifrån mig de jordiska lidandes segersång
uti de ljusa himlar, där de alla en gång skola samlas!» Och
jag hörde änglasången på en gång som röster ur skyn och likväl mig helt nära:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
