- Project Runeberg -  Flickan i stadsgården. Novell /
69

(1847) [MARC] Author: August Blanche
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Flickan i Stdsgården

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Lalla vill till gossen,» ropade den lilla, sträckande
lina smi armar upp mot vår bjelte.

1 stället för svar, böjde sig Adolf ned mot flickan,
tog henne i sina armar, smekte och kysste henne.
Flickan tog honom jollrande i håret och lufvade
honom rätt allvarsamt; men oaktadt hans blesserade
huf-vud icke medgaf slika karesser, utan började ännu
värre svida och värka, hade han icke hjerta att
befria sina lockar från den tyranniserande engelns bänder.
Han kunde icke se sig mätt på de himlasköna ögonen.

Madamen, som derunder gått omkring och stökat i
kammaren, återkom med vår hjeltes kaskett i handen
och räckte honom den.

»Det är oartigt att be lilla herrn gå,» sade hon;
»men klockan är nära åtta och det är redan mörkt . . .
de tro väl derhemma, att trollen tagit honom.»

»Gerna må trollen taga mig,» tänkte Adolf,
»notabene om de likna den här lilla sötnosen.»

»Ja, jag får inte dröja länge,» yttrade han, i det han
nedsatte flickan på golfvet och sjelf steg upp för att
taga afsked och gå.

Detta behagade ej den lilla prinsessan, som började
gråta och slutade med ett skrik, som kunnat höras långt
ut på gatan.

Vår hjclte stannade i förlägenhet öfver delta första
prof på hans fruntimmerstycke och såg med
bedröfvel-se på de stora, ymniga tårarne, som flödade utför
barnets kinder, hvita och genomskinliga som liljans
nyss utspruckna blad. Han kunde ej underlåta att
trösta den gråtande skönhelen, och han tog henne
der-före för andra gången i sin famn. En stråle lyste i
barnets öga, ocb ögonblickligen voro alla tårar
försvunna, så att knappast spåren efter dem förmärkles*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:19:31 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/baflickaou/0067.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free