Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axner och Hök hade sprungit ner till bryggan, på
hvilken de nu stodo, reflekterande öfver hvad som
håndt.
»Det var nära att jag följt min stock,» sade Hök.
»Evig lycka, att det inte hände oss det minsta!» sade
Axner.
»Guds försyn!»
»Ja, min goda fostermor har rätt,» yttrade Adolf
med rörelse; »man kan aldrig nog mycket tacka och
prisa Gud!»
»Nej, Adolf!»
»Gossar! gossar!» hördes Paulis röst.
•Pauli! . . . här äro vi,» svarade gossarne på en
gäng.
Det dröjde ej många sekunder, förrän Pauli stod
bredvid dem på bryggan och han af dem fått veta
den fara, som de nyss varit utsatte för. Men vid den
åldern sysselsätter man sig ej länge med det som är
ledsamt och man tänker efteråt icke länge på den fara,
man undsluppit — knappast på den, som man fått
känningar af. Det beslöts att ro på Clara sjö och leka
qömän på Engelska linieskepp.
Under det de nu som bäst sysslade med den båt,
de skulle begagna, och arbetskarlarne, svärjande och
grälande med h varand ra, sågade på sin stock, framstack
ur en öppning i stapeln ett bredt och fult
menniskoan-sigte, hvilket med ett uttryck af den svartaste ilska
och harm följde med ögonen gossarnes alla rörelser på
bryggan.
»Satt då satan i stocken, som inte smetade fast
deras skallar vid jorden!» mumlade munnen i detta
rysliga ansigte; »har då sjelfva helvetet skickat mig på
halsen de der begge latryggarne som stå och såga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
