- Project Runeberg -  Flickan i stadsgården. Novell /
164

(1847) [MARC] Author: August Blanche
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

hurra för polisen! hurra för kopparmatte, den
kungliga polisens högst betrodde man! hurra!» . . .

Derefter fattade muraren tag i plåtkanten och
svin-gade sig upp på taket. Men den Götbiska
byggnadsstilen lägger inga hustak, som duga till promenader, och
det tak, hvaröfver muraren nu låg framlutad, hållande
sig fast med händerna i takteglen, var så spetsigt och så
tvärt sluttande, alt han med största möda förmådde
fasthålla sin tunga kropp der vid. Det närmaste
hustaket syntes deremot något plattare och beqvämligare,
hvarföre också muraren sökte uppnå detsamma. Under
dessa bemödanden, hvilka i början kröntes med
framgång, aflägsnade han sig alltmer från ställningen. Haa
var nära att hinna ifrågavarande tak och den frihet,
för hvars skull han vågat en så åfventyrlig färd, då
några murkna taktegel lossnade under hans händer. Haa
förlorade fästet och rakade utföre.

Ett gällt skrik från folkmassan dernere
genomträngde luften, hvarpå följde en graflik tystnad. De af
folket, som förskräckelsen icke beröfvat synens sinne för
ögonblicket, sågo upp och funno muraren hängande vid
en stor takränna, som löpte ner till gatan.

»Hjelp honom! för Guds skull, rädda honom!»
af-bröts tystnaden af en qvinnas jemrande röst; »rädda,
rädda honom! å’ ni menniskor, ni! . . . nej, vilddjur ä*
ni! . . . hjelp honom! det är min man, min man!»

Adolf, ehuru knuffad fram och tillbaka i trängseln,
hade icke förlorat sin dödsfiende ur sigte; och när
han nu såg honom hängande emellan himmel och jord,
färdig att i hvarjc ögonblick nedstörta i djupet och
förgås, läste han deruti Guds dom och rättvisa!
tänkande derjemte med glädje och tacksamhet på sin egen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:41:18 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/baflickaou/0162.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free