- Project Runeberg -  Flickan i stadsgården. Novell /
199

(1847) [MARC] Author: August Blanche
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

hela hans själ en skymning af melankoli, som lätt
skulle hafva öfrergått i den djupaste natt, så framt icke
en innerlig religiositet hade öfversållat det nattliga få»
stet med de rikaste stjernor af hopp, förtröstan och
tillförsigt. Ju mera Hök säg upp mot dessa stjernor,
desto mera bländades han af deras magiska skimmer,
och snart trodde han, att de endast vore till för att lysa
öfver honom, väntandepå de nya stora hvärf, som från
honom skulle utgå under deras inflytande och hägn*
Försynen, tänkte han, ville icke göra mig till en hjelte
med svärdet i hand och med foten på en blodbestänkt
jord, den ville göra mig till något annat, något bättre,
något sublimare, något för hela menskligheten
gagnande, oumbärligt, stort. Så började han utfundera
planer till menniskoslågtets reformerande och totala
omstöpning. Som det var ett behof för honom att
meddela andra sina åsigter, så sökte han med rastlös
ifver alla möjliga tillfällen att komma i beröring med
sådana, som han förmodade vara intresserade af det stora
verket. Ofta hörde man honom midt på gatan, med
den mest flytande svada och en af entusiasm uppjagad
rodnad på de gula kinderna, högt orera inför någon
bekant, hvilken han fasthöll i knapphålet vid kroken af
sitt finger. Man svor inom sig sjelf öfver en talare,
hvilken, med gatstenen till tribun, skydde hvarken regn
eller snö, som besvärade åhöraren; men man hade så
svårt för att afbryta en talares ord, som det varmaste
och mest välmenande hjerta hade helgat. Deremellan
deltog han i det gladare och oskyldigare sällskapslifvet
och var gerna sedd deruti, ty han var mycket
musikalisk och tyckte mycket om fruntimmer. »Hvårföre
skola dufvorna fly för den vingskjutna höken?» brukade
han ofta yttra till de hulda sköna. Men dufvorna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:41:18 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/baflickaou/0197.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free