- Project Runeberg -  Flickan i stadsgården. Novell /
318

(1847) [MARC] Author: August Blanche
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förlåtelse, och han skall gifva dig sin, liksom jag gifvit
dig min . . . herre! herre!»

Muraren kastade sig ner på golfvet och hans
armar omfattade läkarens ben med en styrka, liksom ville
han suga sig fast vid dem.

Derefter sjönk han sanslös ned på golfvet. Axner
släpade den vanmäktige till soffan och hjelpte honom
upp på den. Med tillhjelp af några små kristallflaskor,
dem han hemtat ur sitt schatull och höll under den
liggandes näsa, återväckte han honom snart till lif och
sans. Muraren slog upp ögonen och skådade oroligt
omkring i rummet, tilldess han slutligen stadigt
fästade dem vid den unge mannens milda ansigte.

»Hon fick ändå en hederlig begrafning,» sade han
med ett svagt men tröstefullt leende; »jag sålde allt
hvad jag egde, för att få henne hederligt i jorden . . .
likkista med många stjernor på och svepningen var så
vacker . . . hon såg så glad ut, när hon låg uti den,
och hvart jag gick i rummet, så tyckte jag, att hennes
ansigte följde med, för att tacka mig . . . klockor var
det också, fast vi voro fattiga . . . hofpredikanten sjelf
jordfäste, för jag släppte honom inte förr, och han
talade så vackert . . . Herre Gud, hvad det var lyckligt,
att hon kom så hederligt ner i jorden!»

Tanken på den hederliga begrafningen, med
stjernkistan, klockorna samt hofpredikanten, som förrättat
jordfästningen och hållit det vackra talet, tycktes nu
helt och hållet hafva intagit den nyss så förtviflade
mannens själ; ty han syntes så innerligt lugn och
belåten, der han låg på soffan, liksom hade han aldrig
haft något att förebrå sig i sina dar. Sådant är ofta
förhållandet med menniskorna, de högre så väl som de
lägre. Med en hederlig begrafning tro de sig hafva

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:41:18 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/baflickaou/0316.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free