- Project Runeberg -  Flickan i stadsgården. Novell /
330

(1847) [MARC] Author: August Blanche
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

christeo, i förtröstan på Guds nåd, och hennes sista bön
var för hennes man, det vilddjuret, som likväl
förbittrat hela hennes lif och slutligen afvikit från hennes
dödssäng, utan att någon vet hvart han tagit vägen.
Jag skall nu bestyra om hennes begrafning. Af de
medel, du skickat henne, återstår visserligen något,
men räcker dock icke till. Ehuru smått det är för
mig sjelf, vill jag dock lägga till så mycket, att
hennes stoft kan få en hederlig begrafning. Har du baltre
råd än jag, så skicka mig några riksdaler med
omgående post, ty jag har nödgats upplåua penningar till
kista, svepning, m. m. Låtom oss tacka den store
Guden, som beredt den lidande själen elt rum i de
saligas boningar i himmelenl»

Axner tystnade och betraktade mannen. Denne hade
fattat tag i stammen, för all hålla sig uppe.

»Det var då hennes ande,» sade läkaren, »som
denna förfärliga natt stod emellan er och det brott,
ni tänkte föröfva . . . hon kunde inte lemna jorden,
innan hon ännu en gång sökt hejda er hämndlust och
vrida mordvapnet ur er hand . . . Eländige! du har
mördat henne och du skall ännu förbittra henne i den
himmel, som nu är hennes boning ... Du tror inte
på en Gud, men du skall tro på ett helvete!»

Jetten sjönk ner till ekens fot, mot hvilken han
bultade sitt hufvud och mot hvars skrofliga bark han
sönderskafde sitt ansigte, så att det blödde.

Försynen hade slagit honom med hans egna vapen.
Den sorg och den ånger, han hycklat, samt alla de
ord, hans läppar ljugit, för alt der igenom snärja
föremålet för en hämnd, som i åratal utgjort hans fixa
idé, återföllo nu med en förkrossande verklighet på
hans förhärdade bjerta, och han led nu i djupet af sin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:41:18 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/baflickaou/0328.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free