- Project Runeberg -  Flickan i stadsgården. Novell /
471

(1847) [MARC] Author: August Blanche
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

jag trodde mig fullkomligt bedragen i min goda tanke
om er, och jag var för oerfaren, för att kunna vända
min blick från den sårade känslan till det pröfvande
förståndet ... Så blef jag i min orättvisa grym mot er
. . . grymmare blef min ånger, men icke grymmare,
än milt straff. . . Jag har lidit mycket, min herre! . . .
Jag älskar det stolta i mannens själ; men stoltheten
bör icke vara hård, som den höga klippan . . . ekens
krona är också stolt, men den grönskar och blommar
och beskyddar den svaga, som med förtroende lutar
sig mot dess stam.»

Axner stödde armbågen mot fåtöljens guldkarm och
dolde sin panna i handen på samma arm.

»Fullfölj, furstinna!» sade han med svag, men
upprörd stämma; »skona mig icke! . . . sanningen i edra
ord träffar mig djupt, men upplyser äfven min själ . . .
jag vördar en engels straffande hand!»

»Äfven ni har lidit mycket,» tonade den ljufva
rösten.

»Ja, jag har detta år famlat mellan grafvar, deras,
som kanske älskat mig mest» . . .

»Men ni går härifrån med mångas tacksamhet, främst
bland allas min makes . . . Stapplande vid kryckan, når
ni kom, framskrider han nu med fri fot, når ni
lem-nar oss . . . förtröstan och hopp har ni gjutit i den
för-tviflades själ . . . försmå ej heller min erkänsla ... tag
den i utbyte mot er försoning.»

Furstinnan räckte honom sin hand och han förde
denna hand, liljans och snöns besegrarinna, icke till
sina läppar, ty det vågade han ej, utan till de slutna
ögonlocken. Når handen sakta drogs tillbaka, tycktes
diamanterna kring dess fina, luftiga fingrar hafva
fördunklats af de briljanter, hvilka dallrade ofvanom dem.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:41:18 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/baflickaou/0469.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free