Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Mukden och Tsushima
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och trots kännedomen om de förhållanden under hvilka den företagits,
voro förvissade om att de aldrig skulle komma att återvända till
sitt fädernesland och till de kära de med en ängslande oro, den de
icke vågade ge uttryck för, sagt farväl. Äfven bland
besättningarna härskade nedslagenhet. Hvad fartygen angår, voro de till
större delen gamla skepp, odugliga för en sådan långfärd, och ej
heller armerade eller utrustade i enlighet med nutida kraf. Det var ett
hopplöst företag, och alla deltagare däri voro fullt medvetna därom.
Icke desto mindre gjorde flottan sin plikt. Den grå majmorgon,
då de japanska örlogsskeppen först kommo i sikte, beredde den sig
med förtviflans mod till strid och att åtminstone afvärja skammen
att falla i fiendens händer. Men då första skottet rullade ut öfver
den omätliga oceanen, var det som en själaringning öfver tusentals
lif, som nu skulle släckas.
Dödskampen blef icke lång. Den var ej som vid Mukden en
kamp i dagar och veckor, lämnande offren likgiltiga till och med för
döden. Vid Tsushima var allt öfver på några få korta timmar.
De ryska fartygen blefvo snart tystade; några blefvo tagna af
fienden, andra sjönko i vågorna. Ett enda fartyg kom undan,
banade sig väg genom den japanska flottan och bragte till
Vladivostok underrättelsen om nederlaget. Snart nådde den Ryssland, och
förfärlig var den förtviflan den vållade. Man insåg, att efter
denna exempellösa olycka landet ej vidare hade något hopp, och
att den gula rasen, otalig, oförsonlig, var på väg att ännu en gång
krossa tsarernas välde. Knappt ett enda öga var torrt på denna
minnesvärda dag, då man i Petersburg fick höra denna nya seger för de
japanska vapnen, och få voro de som icke kände sig alldeles
förkrossade af den skam och förödmjukelse, som drabbat landet:
en skam som ingenting kunde aftvå.
En enda var lugn och kall; och denne var kejsaren, som, när
olyckan blef honom meddelad, lugnt läste igenom rapporten därom
och när han slutat, fortsatte med tennisspelet, som han afbrutit
för att genomögna depeschen. Så lydde historien. Här stod hela
Ryssland sörjande sina barn men — slutsatsen är oundviklig —
händelsen var af alltför ringa betydelse för att Nikolaus II skulle
lämna den hälsosamma kroppsöfning han gärna idkade under vackra
sommaraftnar!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
