- Project Runeberg -  Kråknästet. Berättelse ur Stockholmslifvet /
57

(1849) [MARC] Author: August Blanche
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette kapitlet: Hämnden bål och Fenix därutur

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

då skall man se, kryper väl i dagen fram den ena
juvelen efter den andra, den ena bankosedeln efter
den andra ... men innan detta sker, är jag död, ty
jag uthärdar ej längre detta lif med dess evigt
qvalfulla väntan, dess evigt gäckade hopp.”

”Men”, tillade han, gående med häftighet fram
och tillbaka, och kastande skygga blickar omkring
sig, ”men om de ej finge dessa penningar och om de
dertill förlorade allt hvad som här finnes, månne ej
då den stulna skatten måste fram i ljuset? ... jo,
jo! ... den nakna nöden har qväft vida större
dygder än den der försigtigheten ... ja, ack ja! ...
om jag derföre skulle ... om jag skulle! ... ha,
ha! ...”

Hastigt ryckte han ljuset ur lyktan och satte eld
på en af skjortärmarne, som ögonblickligen meddelade
något af sin låga åt en annan ärm, hvilken åter i sin
ordning gaf ifrån sig åt en tredje.

I början betraktade den svarte de brinnande
lärftsbitarne med en glans i ögonen, som täflade med
lågorna; men i den mån elden utbredde sig och röken
deraf stack honom i näsan, sjönk hans mod och han
erinrade sig derjemte att den alltför omtänksamma
Missgerningsbalken hade ett särskildt kapitel om
”mordbrand.”

Förskräckt hastade han nu fram för att släcka
elden; men vid det han i denna afsigt böjde sig ner
öfver eldormarne, hvilka immerfort framfödde nya
ungar som snart växte sina mödrar öfver hufvudet,
slingrade sig några af dessa in i hans tjocka svarta
hår, der de gjorde en hastig och förfärlig förödelse.

Uppgifvande ett rop af fasa, och med begge
händerna i nacken, störtade han på dörren ut på
gatan och stannade ej förrän han uppnått sin boning.
Han hade sålunda fått en försmak af det brinnande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:21:59 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bakrak/0059.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free