Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minnen från min tid i Lindsborg och Kansas. Af dr Emil Lund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LINDS BORG
191
Med Lindsborg var jag ganska nära lierad
under en sex års tid (1898—1902), dels såsom
lärare vid Bethany College, dels såsom redaktör af
Lindsborgs Posten, hvarför jag ock tilltror mig
kunna med sakkännedom yttra mig om
förhållanden, som existerade där under nämnda tid.
Utan all gensägelse var dr Carl Swensson
Lindsborgs hufvud och magnet, skaparen af
Beth-anys storhet. Han var den styrande och ledande
anden inom såväl själfva staden som dess
skolvärld. Med honom blef jag redan vid min
ankomst närmare bekant; det var ej svårt att bli
god vän med honom, rättfram, öppen och
sympatisk som han alltid var. Stor till kropp och själ,
drefs han af höga, ädla och ljusa idéer.
Outtröttligt verksam var han dag och natt för sitt kära
läroverk, för sina lärare och sin ungdomsskara.
För dem offrade han sig helt och hållet. Hans
ljusa minne kommer alltid att lefva i Lindsborg,
vid Bethany, inom Kansaskonferensen och
Augustana-synoden, ja, i hela Svensk-Amerika, ty hans
tid och krafter räckte vida omkring. Och
berättigadt erkännande vann han öfverallt, icke minst
i "fädrens land", för hvilket hans rika hjärta
varmt klappade.
Swensson hade en skicklig och trogen lärarekår
vid sin sida. Namnen Carlbert, Florén, Pearson,
Welin, Sandzén, Ekholm, Pihlblad, Thorstenberg,
Laurin, Bedinger m. fi. äro välkända och aktade
inom vida kretsar på den teoretiska och praktiska
bildningens områden. En och annan af dem har
vunnit anseende som konstnär: Sandzén som
skicklig målare. Laurin som musikaliskt snille,
Bedinger som auktoritet i fråga om orgelmusik.
Om Messiasfesterna vid Bethany behöfver jag
ej tala; de (iras än med lika stort intresse och
tillslutning som förr. Jag erinrar mig särskildt
Messiasveckan år 1900, då den älsklige
svensk-amerikanske skalden dr Jakob Bonggren var
närvarande och lämnade efter sig som minne den
vackra Bethany-sång, som ännu, hoppas jag, såväl
i original som i dr Pearsons öfversättning med
kläm sjunges af Bethanvs ungdomsskara, och
vidare Messiasveckan år 1902, då bland andra
celebra personer äfven svenska statens stipendiat
Carl Sundheck var närvarande.
En af de härligaste fester, som jag bevistat, var
helt visst Bethanys tjugoårsfest, som firades i
november 1901. Hvad som i synnerhet förlänade
glans åt den festen var den svenske biskopen von
Schéeles närvaro. Da jublade Bethany; dä
strålade vårt svensk-amerikanska lärdomssäte i härligt
ljus; då visade Kansas- och Lindsborgsborna, att
de kunde festa. Bland öfriga notabiliteter, som
voro närvarande, nämner jag Augustana Colleges
president, dr G. A. Andreen, mäcenaten C. A.
Smith, skolsuperintendenten Frank Nelson, prof.
och dr \V. A. Granville, doktorerna Ranseen och
Abrahamson samt guvernör Stanley. Kan väl
någon af dem som voro närvarande vid denna
högtid glömma det tillfälle, då den vördade
Gott-landsbiskopen å konung Oscars vägnar prydde
Swenssons höghvälfda bröst med den vackra
Nordstjärneorden? Jag ser än i dag framför mig
de store männen: herden från den sagorika ön
och herden från den soliga slätten, stående där
midt emot hvarandra, högresta och med synbara
spår af rörelse i sina anleten. Jag ser den stora
menigheten, äfven den rörd ända till tårar. Jag
tycker mig höra de glänsande festtalen, den
härliga musiken och sången, det muntra sorlet i de
studerandes leder, serenaderna samt först och sist
det tack och lof, som från tusendens läppar och
hjärtan höjdes till all välsignelses Gud och Fader.
Han som var själen i alla goda företag, så
långt hans inflytande nådde, han som alltid
plägade vara omgifven af en sk,’.ra vänner eller
beundrare, utandades sin sista :;uck på ett sjukhus
i Los Angeles den 16 februari 1904 med en
främmande sjuksköterska invid dödsbädden. Jag
minns, att dödsbudet per telefon kom mig
tillhanda morgonen därpå, medan jag satt vid
frukostbordet i mitt hem. Gripen af djup smärta,
reste jag mig från bordet och gick in i mitt
arbetsrum för att riktigt få gråta ut. Lifligt står den
starke och ädle ledarens likbegängelse för mitt
minne. Denna ägde rum den 22 februari. Stora
människomassor voro samlade; sorgen var bitter
och djup, och den varar nog än i mångas hjärtan.
Vid Swenssons frånfälle gjorde sig en och
annan oroligt den frågan: "Huru skall det nu gå
med Bethany?" Onödig fråga. Herren är ej så
mycket beroende af människor. Han visar ibland,
att han kan reda sig de store, vise och gode för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
