Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 7. 20 Februari - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Givandets glädje.
— Av Gunnar Hjoberg. —
Lisa klädde sig raskt i tamburen
och stoppade ner den stora tvåkronan,
som hon fått av mor i dag på
morgonen. Hon hade sin födelsedag i dag.
Hon fyllde åtta år, och så hade mor
sagt, att hon måste bort på
eftermiddagen. Det skulle vara auktion i
missionskyrkan, och mor måste hjälpa till
med förberedelserna. Lisa brukade
annars få bjuda några flickor hem.
Nu skulle hon ut och möta Inga, och
de två skulle gå till konditoriet och
äta två bakelser var.
— O, så mumsigt!
Hon stängde dörren efter sig och
skyndade nerför trapporna. Därute
stod redan Inga och väntade.
— Nu skall vi skynda oss. Är du
inte sugen?
— Jo, hemskt. Det är nästan en
hel vecka, sedan jag åt bakelser.
— Min mamma brukar baka
sådana själv, men hon hann inte i dag.
Hon hade gjort en tårta förstås, som
det stod »Ätta år» på, men det blev
inte mycket kvar av den, så hade far
sagt, att mor skulle ge mej en
tvåkrona, så att du och jag kunde gå på
kondis. Det var väl roligt?
— Javisst. Jag tycker det är så
tjusigt att få sitta så där och äta själv,
utan att mor och far är med och ser
o
pa.
— Ja, man känner sig så stor.
-—- Ja, och det är precis som om man
vore stor och tjänade pengar själv.
— Ja, pappa, han tjänar så
mycket pengar nu. Alla har det bra,
säger min far.
— Det säger min också. Och stora
skatter har också alla, säger han
också.
— Ja, tänk, stora skatter.
Kommer du ihåg, att vi läste om att det
bara var bergtrollen, som hade
väldiga skatter?
— Javisst, vi läste ju högt för
varandra. Hu! Så stora högar med
pengar.
— Det är nog det, som far menar
att alla har nu.
— Det är det säkert. Alla i vår
klass har så fina kläder.
— Ja, jag tror, att alla är rika nu,
ser du. Det finns nog inga sådana
där fattiga barn längre, som mor
talade om, då man var liten. Du skall
vara snäll och lydig, Inga, sade mor,
ty tänk så gott du har det. Det finns
små fattiga barn, som både måste
frysa och inte får någon mat. Ibland
faktiskt grät jag, så ledsen blev jag.
— Ja, men nu är det inte så.
Alla har pengar, och alla har högar med
skatter.
— Det tror jag också.
— Vi skall väl titta i fönstret först,
innan vi går in.
— Ja, vi väljer ut två till oss var.
— Den där med sylt på och den
med choklad, önskar jag.
— Och jag tar lika som du. Det
skall bli mumsigt.
De tänkte rusa in, men så kom en
liten flicka och hennes bror också
fram och tittade. Inga och Lisa
stannade kvar. De blev förvånade båda
två. Det var ju två sådana barn, som
mor brukade berätta om förr. Fattiga
barn med söndriga kläder, hål på
strumporna, dåliga skor och så
magra sen!
— O, vad jag är hungrig, sade den
lille pojken till sin syster.
— Ja, jag med. Jag har inga
pengar, förstår du Axel, annars skulle jag
köpa en bulle åt dig.
— Men du då? Du är väl hungrig?
— Ja, men det är så roligt, när jag
ser, att du äter.
— Men då skulle vi dela bullen, du.
— Ja, det kanske vi kunde. Tänk,
så gott det skulle smaka.
— Ja, nu bakar mor aldrig några
bullar mer.
— Nej, vi har ju ingen mor, ser du
Axel.
50
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
