Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 35. 3 Sept. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
du ditt! Nu går jag. Kom med in till
vårt, Vilhelm, så får du kaffe och
våfflor. Mor har sagt, att vi skulle få
det, när vi kom hem. Nu hinner jag
bestämt hjälpa henne med
gräddningen.
— Tack, sa Vilhelm, jag blir
hungrig, bara jag tänker
på våfflorna.
— Jag med,
hjälp mig att
plocka, envisades
Göran. Annars
följer jag med hem
utan att ha fullt.
— Du skulle
skämmas, så
mycket bär, som här
finns.
Barbro ropade
»hej» och begav sig
hemåt. Göran blev
litet flitigare men
inte gladare. När
Vilhelm fått sin
spann full, var han
emellertid hygglig
nog att hjälpa
kamraten.
— Ser du,
började Vilhelm
berätta, jag är inte
så främmande här, som du kanske
tror. När din far för sex år sen köpte er
gård, var det av min pappa de köpte.
Mor hade dött ifrån oss, och därför
tyckte pappa, att han skulle sälja och
flytta till sta’n. Han är så duktig
snickare, så han fick strax plats på
möbelfabriken. Varenda sommar har
han semester, men åt det här hållet
har vi inte varit förut. Pappa säger,
att det gör ont i hjärtat att komma
hit. Det gör det nog på mig också,
tillade han litet tystare, men det är
förfärligt roligt också, att gå på de
gamla stigarna, att springa i skogen
här och nästan inbilla sig, att man
åter är hemma här. Tänk, ni har ju
gamla Krona kvar. När hon kommer
skramlande med sin stora skälla,
tycker jag riktigt, att hon är vår kossa,
som mor ska ut och mjölka. Men
nu tystnade Vilhelm och böjde sig
djupt ned i riset.
— Nu har du din spann full, sade
Vilhelm, och rågade kamratens hink
med en handfull ljuvligt doftande
stora bär. Nu kan vi gå hem.
Och så började pojkarna för.-:Vtigt
ta sig fram genom
riset, tills de kom
ned på stigen.
Komna halvvägs slog de
sig ned för att vila.
— Här brukade
också jag och min
syster vila, sade
Vilhelm. Just här
är så vackert. Vi
är mycket högt,
och genom gläntan
brukade vi kunna
se sjön. Sen kiev
han upp på en stor
sten och ropade,
att sjön syntes.
Göran kiev efter. Men
när han såg vattnet
glittra, kom han
ihåg, att han
denna dag skulle varit
fri och ute på sjön
och haft trevligt.
Men . . .
— Nu går vi hem till mor och
våfflorna, avgjorde Göran.
— Ja, du är allt bra lycklig, som
har din mor att gå hem till. Det var
alltid så roligt att komma hem till
mamma med en kruka bär. Nu är det
knappt någon, som säger ett ord, hur
mycket eller hur fina bär man än
kommer med. Pappa är mest borta,
och min syster är gift.
Vad var det, som stack till så otäckt
i Göran? Tänk, om han inte hade mor
att komma hem till! Om han inte hade
hemmet och alla där, som tog emot
honom! Nu hade mor varit sjuk.
Tänk, om hon blev dålig igen!
— Skynda dig, ropade han till
kamraten och travade på nedför
branten.
Vid skogsbrynet måste de stanna
för att öppna och stänga ledet. Där-
275
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
