Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barndom - XXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mot vägen. När man stod och såg upp mot villan var
den ett trevåningshus. Eller snarare — då vindsfönstret
var stort — ett fyravåningshus. Andra våningen var
överkragad. Huset var stort, men det var stort på ett
annat sätt än det på vilket Gesta var stort.
Jag kan varken säga att jag tyckte om att flytta till
Olovslund eller att jag tyckte illa om det. De kamrater
med vilka jag lekt när Tranebergsbron byggdes och som
var med att leka på andra sidan kanalen vid Karlberg
var bara sådana lekkamrater som man glömmer nästa
dag när man rest därifrån. Mina lekkamrater från
Olofsskolan, Gabriel och Ragnar och de andra, skulle
jag ju ändå inte få träffa mer. Vi hade dåligt inflytande
på varandra. Om jag då flyttades till Bromma eller fick
vara kvar på Kungsholmen betydde inte så mycket.
Jag kan se villan mycket tydligt och detaljskarpt. När
man kom in på Thaliavägen från Olovslunds hållplats
och gick backen upp mot Höglandstorget till reste sig
villan på höger hand bortom tallarna i det som var
parkområde, eller kanske bara ännu obebyggd tomt.
Jag kan öppna järngrinden. Jag kan gå de fem
trappstegen upp till den första avsatsen och sedan de fyra
trappstegen till själva tomten och därifrån gå trappan
upp mot ytterdörren. Den trappan var åtta trappsteg
och jag står framför den tunga bruna ekporten med
beslag av järn.
Det är tjugoåtta år sedan jag sist gick därförbi. Det
var tidigt på våren 1954. En söndag när snön höll på att
smälta. Jag stannade till under villan och pekade upp
mot fönstret på gaveln och sade:
— Det var mitt rum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
