Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolv på det trettonde - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
därför bra. Vi kunde till slut dras in i kriget i alla fall
och jag var redan nästan medborgare. Hade mina first
papers och skulle snart bli riktig amerikan och det
förpliktade. För det var som onkel Albert, som inte var
farbror utan grand uncle då han var farfars bror fast
han bytt namn från Pettersson till Lundkvist när han
emigrerade hit för femtiofyra år sedan, sagt. Amerika
var ett land värt att försvara. Det var trots allt inte som
Europa där det rådde ofrihet och man alltid bråkade
och om kriget i Europa höll på lika länge som förra
gången och vi gick in till slut hann jag ju bli gammal
nog att vara med. Men nu hade allting tagit slut.
Jag stod vid relingen och allt efter som
morgondimman lättade började det grå vattnet leva och dess
oljiga yta löstes upp och krusades och glittrade bort mot
Manhattans skyline och det fanns ingen stad i hela
världen som New York och inget land som Amerika!
Och när farfarsbror Albert Lundkvist för aderton år
sedan kommit hem hit från sitt besök till baptistmötet i
det gamla landet och fått se New York träda fram ur
dimman då hade han därför fallit på knä för att praise
the Lord som gjort det möjligt för honom att bli
amerikan. A citizen of the United States of America. Det hade
han berättat för mig i vintras när jag berättat att jag
blivit immigrant.
Men plötsligt den kvällen för en vecka sedan när jag
följt Nelson till dörren och var på väg genom korridoren
till mitt rum då hade dörren till vardagsrummet slagit
upp bakom mig och Gunnar kommit ut och ropat på
mig och bett oss alla komma dit, småungarna också.
Alva hade stått bredvid honom på den vita mattan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
